Jesaja 53, Jesaja 53, Jesaja 53, Jesaja 53, synd,

"... han som bar mångas synder."
Jesaja 53:12

 

 

För att du lättare ska kunna förstå denna text behöver du nog först läsa: Vem ville döda Jesus?

 

 

Alla vet vi hur man gör när man bär en sten eller en bräda...

 

Men hur bär man en annan människas missgärning eller synd?

 

Att han bar, det kan vi inte komma ifrån, för så står det i bibeln att han gjorde. Eller står det verkligen att han "bar mångas synder"?

Följ med bl.a i den hebreiska texten i sökandet efter sanningen.

 

Frågan, om han bar, kanske bäst besvaras av en annan fråga: hur bar han? För Jesus gick väl inte omkring med andra människors missgärningar och synder skramlande i en låda? Eller bar han det i en säck på ryggen?

 

1917 års bibelöversättning skriver i Jesaja 53 att Jesus bar "våra krankheter", "deras missgärningar" och "mångas synder".

Lägg först märke till vilkas krankheter, missgärningar och synder han bar.

Våra krankheter. Våra = människors sjukdomar.

Deras missgärningar. Deras = riktat påstående till de som behandlade honom illa.

Mångas synder. Mångas = inte allas synder. Detta är mycket viktigt att komma ihåg.

Se här vad Jesaja skriver:

 

"4. Men det var våra krankheter han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höllo honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad."

 

"11 ... genom sin kunskap skall han göra många rättfärdiga, han, den rättfärdige, min tjänare, i det han bär*** deras missgärningar**."

 

"12.  ... han som bar*** mångas synder och bad för överträdarna."

(Jesaja 53:4,11,12. )

(Ang. * hänvisningarna, se Jesaja texten

längst ner på denna sida.)

 

 

Också Matteus skriver om detta:

 

 

"Men när det hade blivit afton, förde man till honom många som voro besatta; och han drev ut andarna med sitt blotta ord, och alla som voro sjuka botade han, för att det skulle fullbordas, som var sagt

genom profeten Esaias, när han sade: Han tog på sig våra krankheter och våra sjukdomar bar han."

(Matt. 8:16-17)

 

 

Matteus förklarar alltså här vad det var som profeten Jesaja profeterade om.

Det han säger är två saker:

1.    att Jesajas profetia, i kapitel 53:4 om Jesus, här gick i uppfyllelse

 

2.    samt vad profeten menade när han sa att "Han tog på sig våra krankheter och våra sjukdomar bar han".

 

När profeten Jesaja skrev att: "... det var våra krankheter han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, ..." så menade han att han "ömkade sig över dem". Han tyckte helt enkelt synd om oss. Åtminstone sörjde han, vilket ledde till att han engagerade sig i att tillgodose deras behov.

 

Jo, titta här vad Matteus skriver i sitt nionde kapitel, verserna 35-36:

 

 

"Och Jesus gick omkring i alla städer och byar och undervisade i deras synagogor och predikade evangelium om riket och botade alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet. Och när han såg folkskarorna, ömkade han sig över dem, eftersom de voro så illa medfarna och uppgivna, lika får som icke hava någon herde."

(Matt. 9:35-36.)

 

 

Man bär alltså en människas elände genom att ömka sig över henne och/eller att i praktiken engagera sig i att hjälpa henne ur det.

Helt enkelt uttryckt: att verkligen bry sig är att axla och bära. Inte heller hur man bär en sorg efter t.ex. sin väns död är så svårt att förstå. Kanske lite svårare att förklara med ord. Omfattningen av kärleken till den förlorade personen proportionerar sorgen relativt till den kärlek man hyser.

 

Här ser vi att sorg, medömkan och kärlek bärs med samma "händer". Ordet empati, som betyder medkänsla, kanske uttrycker detta bättre.

 

Denna hans börda orsakade tårar;

 

 

"Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över den och sade:

”-O att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon. Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor.

 

Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid då du var sökt.”"

(Luk. 19:41-44.)

 

                                                        

När man ömkar sig, bryr man sig. Det gör ont inombords och det är detta lidande, denna  gråt och denna inre smärta, som Jesaja också menar när han skriver:

 

 

"Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med krankhet; han var såsom en för vilken man skyler sitt ansikte, så föraktad att vi höllo honom för intet.

 

Men det var våra krankheter han bar, våra smärtor, dem lade han på sig,"

(Jesaja 53:3-4.)

 

 

Vem var det då som "lade" smärtorna på honom och vem behagade det att "slå" honom med dessa krankheter? Jo, HERREN. Jaha, och vem är då HERREN? Eller rättare frågat: Vad betyder HERREN?

Går vi till ordförklaringar längst bak i 1917 års bibel så står det:

 

 

”Detta JHVH (som det står i grundtexten) översatt till svenska blir: JAG ÄR. Det var alltså 'Jag Är' som lade detta på honom. Och vad är då detta Jag Är, det högsta väsendet eller Gud, vilket man nu väljer att benämna det med, hos Jesus? Jo, det står att: "Gud är kärleken".

 

 

"Gud är kärleken, och den som förbliver i kärleken, han förbliver i Gud, och Gud förbliver i honom."

(1 Joh. 4:16.)

 

"Mina älskade, låtom oss älska varandra; ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar, han är född av Gud och känner Gud. Den som icke älskar, han har icke lärt känna Gud, ty Gud är kärleken."

(1 Joh. 4:7-8)

 

 

Det är alltså inom kärlekens väsen som dessa plågor uppstår i honom - lägges på honom. En människa som är som Gud, som Kärleken (alltså: en som är en Mikael) blir av kärlek till sin nästa betryckt när han ser vilket elände denna medmänniska befinner sig i.

 

Att älska sina medmänniskor har sitt pris. Kärleken tvingar de sina till handling. Om någon inte har kärlek så bryr han/hon sig inte heller. Kommer det någon som har kärlek, alltså en som har Gud i sig, är som Gud, så är denne en som "ömkar sig". När en seende, som är full med medömkan, kommer in bland blinda stackare aktiveras den seende till att hjälpa de blinda.

 

Bevisligen brydde sig inte översteprästerna om folkets välgång utan såg enbart till sina egna privata intressen. Men så var dom ju inte heller från Gud. När så den levande kom in bland de döende blev reaktionen därefter. Våra sjukdomar och krankheter lades på honom att bära. Och genom hans sår bliva vi helade när han också tog itu med problemen. Det vill säga: Genom att han var så pass seende, känslig, blev han sargad av att se i vilket dåligt (ömkansvärt) skick vi var i. Vi var likt "får som icke hade någon herde".

 

Uppgiften som hans kärlek lade på honom var att rädda oss ur denna vår belägenhet. Översteprästerna blev ju inte "sargade" - eftersom dom inte hade någon kärlek alls till folket utan endast till sig själva. Räddad till vaddå? Jo, till rättfärdighet. För alternativet är ju orättfärdighet; alltså det vi redan var inne i och vår vandring i det var vår vilsenhet.

 

 

"Ja, av den vedermöda hans själ har utstått skall han se frukt och så bliva mättad;

genom sin kunskap skall han göra många rättfärdiga,

han, den rättfärdige, min tjänare, i det han bär deras missgärningar."

(Jesaja 53:11.)

 

 

I sin kärlek till oss uttryckte han sin omsorg om oss. Genom att visa oss den rätta vägen som vi skulle gå förde han över sin kunskap till oss. Och det gjorde han på tre sätt så som han formulerar det i Joh. 14:6:

 

 

"Jesus svarade honom: Jag är vägen och sanningen och livet;"

(Joh. 14:6.)

 

 

1.    "Jag är vägen" = sättet att leva.

2.    "och sanningen" = det verbala budskapet som förmedlades.

3.    "och livet" = det inre sättet att tänka.

 

1.   Sättet att leva:

 

 

"Men det var våra krankheter han bar,

våra smärtor, dem lade han på sig,"

(Jesaja 53:4.)

"Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig

och icke öppnade sin mun,

lik ett lamm som föres bort att slaktas,

och lik ett får som är tyst inför dem som klippa det

ja, han öppnade icke sin mun."

(Jesaja. 53:7.)

 

 

2.   Budskapet han förmedlade:

 

 

"Men vem trodde vad som predikades för oss"

(Jesaja 53:1.)

"och fastän svek icke fanns i hans mun."

(Jesaja 53:9.)

 

 

3.   Det inre sättet att tänka:

 

 

"Herrens vilja skulle genom honom hava framgång."

(Jesaja 53:10.)

 

"Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra; jag vill giva dig råd och låta mitt öga vaka över dig."

(Ps. 32:8.)

 

 

Han kunde således inte låta bli att bry sig, en konsekvens av kärleken. Att han brydde sig var således att bära. Våra problem gjorde han till sina och dessa blev då den smärta han bar. Den kärlek han hade till oss stimulerade honom att hjälpa oss. Att han hjälpte oss föranledde prästerna att besluta om att plåga honom ytterligare och slutligen också döda honom.

 

 

 

"Från den dagen var deras beslut fattat att döda honom."

(Joh. 11:53.)

 

 

Alltså ledde våra synder, överträdelser och sjukdomar till hans plåga i dubbel bemärkelse; att förutom sin medömkande smärta dessutom blev slagen,  misshandlad och slutligen dödad.

 

 

”Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull;

näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bliva vi helade."

(Jesaja 53:5.)

 

 

Följaktligen led han och dog för våra överträdelsers skull. 

För att du skall förstå detta bättre behöver du nog först läsa texten: Vem ville döda Jesus?

 

För hade vi inga överträdelser gjort och inga missgärningar begått så hade han inte alls behövt komma till oss och undervisa oss med sin kunskap. Han hade då inte heller behövt ta risken att bli dödad och ej heller lidit. Läs: behövt ömka sig över oss.

 

För då var vi ju inte heller "vilsna som får utan en herde".

Det andra alternativet var att han inte hade brytt sig alls. Och hade han inte brytt sig så hade han inte heller ömkat sig över oss eller överhuvudtaget känt någon smärta över vår prekära situation.

 

Och då hade han inte heller behövt komma, och därmed riskera att bli dödad, för att delge oss sin kunskap, det enda som kan göra oss rättfärdiga, och vi hade fortsatt i vår blindhet ner i den grop ur vilken ingen kan ta sig.

 

Eller rättare sagt:

 

 

"Därefter skall han ock säga till dem som stå på hans vänstra sida: ”Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar. Ty jag var hungrig, och ni gav mig inte att äta; jag var törstig, och ni gav mig inte att dricka; jag var husvill, och ni gav mig inte härbärge, naken, och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse, och ni besökte mig inte.”

 

Då skall också de svara och säga: ”-Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller husvill eller naken eller sjuk eller i fängelse och inte tjänade dig?”

 

Då skall han svara dem och säga: ”Sannerligen säger jag eder: Vadhelst ni inte har gjort mot en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort mot mig”. Och dessa skola då gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv."

(Matt. 25:41-46.)

 

 

På det viset leder Gud, = Kärlekens väsen, även oss alla andra in i ett bärande av varandras bördor. Därför är det heller inte fel att säga att det var "Guds" vilja att så skulle ske med honom.

 

Det som hände, hände således i flera steg:

1. Ty så älskade Gud världen  =  grundförutsättning

2. att han utgav sin enfödde Son  =  hans agerande

3. på det att var och en som tror på honom  =  vårt agerande

4. skall icke förgås, utan hava evigt liv  =  följden av vårt accepterande

(Joh. 3:16. 1917 års översättning.)

 

Det är ur denna synvinkel Jesaja 53 bör läsas.

 

 

 

Men innan jag citerar hela Jesaja 53 vill jag än en gång påpeka att: när någon bryr sig så är det att axla och bära problem.

Eller reciprokt: att bära någons problem är att bry sig. Den här texten handlar ju om det här med bärandet av andras problem.

 

Hela Jesaja 53 säger att han bar (om man nu skall översätta det till detta? Se nedan hebreisk text.). Men den säger också hur detta bärande gick till och i Matteus citaten ovan bekräftas och förklaras profetians uppfyllelse angående när, var, hur och varför det hände.

 

Den här "telningen" som skulle "skjuta upp ur förtorkad jord" är ju den vilken man benämnde med Mästare, men - mästare i vaddå? Jo, i att utgestalta sin himmelske Faders vilja. Och vad bestod då den i?

 

Jo, Matteus skriver:

 

 

"Från den tiden begynte Jesus förklara för sina lärjungar, att han måste gå till Jerusalem och lida mycket av de äldste och

översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva dödad, men att han på tredje dagen skulle uppstå igen. 

Då tog Petrus honom avsides och begynte ivrigt motsäga honom och sade:

 

Bevare dig Gud, Herre! Ingalunda får detta vederfaras dig.” Men han vände sig om och sade till Petrus: ”Gå bort, Satan, och stå mig icke i vägen; du är för mig en stötesten, ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan människotankar”.

 

Därefter sade Jesus till sina lärjungar: ”Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig. Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min skull, han skall finna det. Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa giva till lösen för sin själ?" 

(Matt. 16: 21-27.)

 

 

Han var alltså mästare i att: "ta sitt kors på sig".

 

Vidare:

 

 

"Då stego de fram och grepo Jesus och togo honom fången. Men en av dem som voro med Jesus förde handen till sitt svärd och drog ut det och högg till översteprästens tjänare och högg så av honom örat.

 

Då sade Jesus till honom: ”Stick ditt svärd tillbaka i skidan; ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd. Eller menar du att jag icke kunde utbedja mig av min Fader, att han nu sände till min tjänst mer än tolv legioner änglar?”

(Matt. 26: 50-53.)

 

 

Och i Matt. 5:38-48 finns allt koncentrerat:

 

 

"I haven hört att det är sagt: ”Öga för öga och tand för tand.” Men jag säger eder att I icke skolen stå emot en oförrätt; utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra till åt honom; och om någon vill gå till rätta med dig för att beröva dig din livklädnad, så låt honom få manteln med; och om någon tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil, så gå två med honom.

 

Giv åt den som beder dig, och vänd dig icke bort ifrån den som vill låna av dig."

 

I haven hört att det är sagt: ”Du skall älska din nästa och hata din ovän.” Men jag säger eder: Älsken edra ovänner, och bedjen för dem som förfölja eder, och varen så eder himmelske Faders barn; han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda, och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga. Ty om I älsken dem som älska eder, vad lön  

kunnen I få därför? Göra icke publikanerna detsamma? Och om I visen vänlighet mot edra bröder allenast, vad synnerligt gören I därmed?

 

Göra icke hedningarna detsamma?  Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig.”

(Matt. 5:38-48.)

 

 

Här har du nyckeln till hela Jesaja 53!

 

Innan Mästaren kom gällde en viss typ av praxis. När Mästaren kom lanserade han en ny - ett nytt sätt att praktisera sitt liv på. Jesus sade: "-I haven hört att det är sagt:", (detta om det Judarna hade fått ifrån sin Gud medan Mästaren, som fick sitt från sin himmelske Fader, sade:) "-Men jag säger eder".

"Öga för öga och tand för tand" förfarandet hade i sig inget slut.

 

Här uppe i Norden hade vi det också, fast vi kallade det för blodshämnd. En död för en död. Sen var det inget slut på dödandet förrän alla var tagna livet av. Mästaren bröt denna trend; "Men jag säger eder att I icke skolen stå emot en oförrätt; utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra till åt honom; och om någon vill gå till rätta med dig för att beröva dig din livklädnad, så låt honom få manteln med; och om någon tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil, så gå två med honom.

 

Giv åt den som beder dig, och vänd dig icke bort ifrån den som vill låna av dig."

 

Här har vi alltså hans himmelske Faders vilja - undervisning = kunskap, som skulle göra många rättfärdiga, och som gick ut på att bryta den gamla testamentliga -principen "Öga för öga och tand för tand".

 

Men HUR skulle detta ske?

 

Jo genom att ta missgärningen "på sig". Han slog inte tillbaka - han tog smällen - men gav inte igen. Han förlät. Han tog en utslagen tand utan att slå ut en på förövaren. Han lät sig dödas utan att kalla på legioner av änglar för att döda sina förföljare.

 

Han vände andra kinden till utan att slå förövaren på kinden. Alla deras missgärningar stannade på honom. Han bar deras missgärningar utan att skicka gärningarna tillbaka till förövaren. Detta var hans undervisning - hans testamente - hans sätt att leva - den kunskap som skulle göra så många lika honom = rättfärdiga, såsom han var rättfärdig. (Förutsatt att de som lyssnade även gjorde som han sa.)

 

Han blev den vilken "allas vår missgärning drabbade honom" utan att han tog ut sin hämnd på sina plågoandar.

 

 

"Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och icke öppnade sin mun, lik ett lamm som föres bort att slaktas, och lik ett får som är tyst inför dem som klippa det ja, han öppnade icke sin mun. 

 

Undan våld och dom blev han borttagen, men vem i hans släkte betänker detta? 

Ja, han rycktes bort ifrån de levandes land, och för mitt folks överträdelses skull kom plåga över honom." 

( Jes. 53:7-8.)

 

 

Istället bar han sitt kors. Han "kryssade över" det onda som gjordes mot honom. Därmed visade han på en ny och levande väg, sätt att bete sig, och blev därigenom en som dödsriket inte kunde behålla.

 

Han levde fastän han dog. Eller rättare sagt: Han levde därför att han lät sig dödas. Precis som vilken annan som helst gör som följer i hans fotspår härvidlag = "som vänder om till HERREN".

 

Han dog inte "för" våra synder i den bemärkelsen att vi som begått dem inte längre skulle bli straffade för dem. Detta är helt i enlighet med hans egen lära. För, som det står:

 

 

"Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar, och då skall han vedergälla var och en efter hans gärningar."

(Matt. 16:27.)

 

 

Så var och en skall vedergällas efter sina gärningar, vare sig vi gjort ont eller gott. Det kommer vi inte ifrån. Mästarens död på korset omfattade således inte att dö i någon annan människas ställe. Detta är i enlighet med hans undervisning. Och han kunde ju inte heller leva på något annat sätt än som han själv undervisade. Därför var det hans och hans Faders vilja att han lät sig dödas.

 

Alternativet var ju att slå tillbaka men det var ju att inte leva som han själv lärde...

 

Vad Jesaja skriver om är alltså det nya sättet att leva. Det sätt som skulle bryta dödens välde, (dödens sätt att leva) djävulen, hans barn och hans budbärare. Profeten Jesaja såg fram emot detta nya och såg denne Mästare stiga fram som med sitt eget liv som insats bröt mot Guds lag* genom att hävda en högre lag; nämligen den himmelske Faderns vilja*; korsets väg. Nämligen detta att ta missgärningen på sig utan att slå tillbaka och så befria människorna från detta sätt att leva genom att bryta dödandets trend.

 

 

 

"näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom

 

hans sår bliva vi helade."

Jesaja 53:5. 

 

 

Så blev Mästaren den siste Adam i det gamla, Guds, sättet att leva - men också den förste Adam i det, den himmelske Faderns, nya levnadssättet.

Låt oss följa honom på den stigen i det att vi själva lever likadant och på det viset "vända om till HERREN".

 

 

*  Det syns som om det finns ett motsatsförhållande här. Men det är det inte. Det är bara två olika benämningar som benämner två olika saker.

 

Med "Gud" förstår man den process som fungerar efter en viss princip där två faktorer i samverkan orsakar en slutprodukt.

 

Med "Fadern" förstår man den första ingående faktorn i den processen, alltså den avlande funktionen i processen fram till slutprodukten som är sonen. Vare sig det är djävulen som avlar sina barn eller det är den himmelske Fadern som avlar sina barn.

 

Art av slutprodukt, i det här fallet en god uppfattning hos en person, bestäms alltså av arten hos den avlande.

 

Den process, "Gud", som möjliggör denna funktion, från en mans (Faderns) avlande fram till att kvinnan (Anden) föder en färdig son, är endast den princip, lagbundenhet, efter vilken funktionen fungerar. Gud är ju likamed: Fader, Ande och Son.

 

Därför är det skillnad på ”Guds lag” och ”Faderns vilja”.

 

Se vidare texten: Hade Jesus all makt?

 

 

 

Här kommer nu hela Jesaja 53. Först översatt till svenska med kommentarer sen den hebreiska texten:

 

 

 

J E S A J A   53

 

 

1917 års översättning.

(Inomkyrkligt språkbruk.)

 

 

 

J E S A J A   53

 

 

Helge Åkessons översättning.

(I rätt så bra överensstämmelse med grundtexten.)

1.  Men vem trodde vad som predikades för oss,

och för vem var Herrens arm uppenbar?

1.  Vem tror vårt budskap,

och för vem bliver Jehovás arm uppenbarad?

2.  Han sköt upp såsom en ringa telning inför honom, såsom ett rotskott ur förtorkad jord.

Han hade ingen gestalt eller fägring;

när vi sågo på honom, kunde hans utseende ej behaga oss.

2.  Ty han sköt upp såsom en telning inför honom och såsom ett rotskott ur en torr jord.

Han hade ingen utmärkthet och ingen prakt; när vi sågo på honom, var icke utseendet så att vi åstundade honom.

3.  Föraktad var han och övergiven av människor,

en smärtornas man och förtrogen med krankhet;

han var såsom en för vilken man skyler sitt ansikte, så föraktad att vi höllo honom för intet.

3.  Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande, såsom en för vilken man gömmer ansiktet. Han var föraktad, vi aktade honom icke.

4.  Men det var våra krankheter han bar, våra smärtor, dem lade han på sig***, medan vi höllo honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad.

4.  Sannerligen, han tog på sig våra sjukdomar, och våra smärtor bar*** han och vi ansågo honom straffad, slagen av Gud och förödmjukad.

5.  Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull

och slagen för våra missgärningars** skull; näpsten* var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bliva vi helade.

5.  Men han är genomborrad till följd av vårt tro- hetsbrott, slagen till följd av våra förvändheter**, upptuktelse* för vår fulländning (kom) över honom, och i hans sår är läkedom för oss.

6.  Vi gingo alla vilse såsom får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men Herren lät allas vår missgärning** drabba honom.

6.  Vi gingo alla vilse såsom får, vi vände oss var och en till sin väg, men Jehová lät all vår förvändhet** angripa honom.

7.  Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och icke öppnade sin mun, lik2 ett lamm som föres bort att slaktas, och lik2 ett får som är tyst inför dem som klippa det - ja, han öppnade icke sin mun.

7.  Han misshandlades, och han böjde sig under, ja, han öppnade icke sin mun, såsom2 ett lamm, fört till slaktbänk, och såsom ett får, som är stumt för sina klippare - ja, han öppnade icke sin mun.

8.  Undan våld och dom blev han borttagen,

men vem i hans släkte betänker detta?

Ja, han rycktes bort ifrån de levandes land,

och för mitt folks överträdelses skull kom plåga över honom.

8.  I följd av förtryck och dom togs han bort; 

och vem av hans samtida betänkte, att han rycktes bort ut ur de levandes land i följd av mitt folks trohetsbrott - 

slag av dem?

9.  Och bland de ogudaktiga fick han sin grav - bland de rika kom han först när han var död - fastän han ingen orätt hade gjort, och fastän svek icke fanns i hans mun.

9.  Man bestämde hans grav bland straffskyldiga - men med en rik uti hans dödar - ehuru han icke gjort våld, och svek icke fanns i hans mun.

10.  Det behagade Herren att slå honom med krankhet: om hans liv så bleve ett skuldoffer,

då skulle han få se avkomlingar och länge leva,

och Herrens vilja skulle genom honom hava framgång.

10.  Men Jehová ville låta honom djupt såras; 

när hans själ gjordes till synd, skall han se säd; han skall leva länge, och Jehovás behag skall lyckas i hans hand.

11.  Ja, av den vedermöda hans själ har utstått

skall han se frukt och så bliva mättad;

genom sin kunskap skall han göra många rättfärdiga, han, den rättfärdige, min tjänare,

i det han bär*** deras missgärningar**.

11.  Av sin själs mödosamma arbete skall han njuta, han skall mättas. 

Genom sin kunskap skall min tjänare, den rättfärdige, rättfärdiga många; och han bär*** deras synder**.

12.  Därför skall jag tillskifta honom hans lott bland de många, och med talrika skaror skall han få utskifta byte, eftersom han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland överträdare, han som bar*** mångas synder och bad för överträdarna.

12.  Därför skall jag giva honom del bland mäktiga, och med de starka skall han dela byte, emedan han uttömde sin själ till död och blev räknad bland illgärningsmän, ja, han bar*** mångas**** synder*' och bad för överträdare.

 

 

[*Egentligen: agad. Att aga en son t.ex. är för att fostra = styra barnets pågående utveckling till önskad mognad. Här handlar det om att tukta. Tuktad sten = kanthuggen sten. Tukta en häck = klippa buskarna i häcken. Hårdhänt forma. Vilket inte betyder att man fysiskt misshandlar barnet utan att man snarare hjälper barnet att tänka rätt.

Ordspråket säger: "Vänj den unge vid den väg han bör vandra så viker han icke av därifrån när han blir gammal."

 

För vi får ju inte glömma att även Mästaren inledningsvis till sin uppgift hade frestelser att övervinna. Det står ju också om honom att han "växte till". Han var således inte färdig i och med att han var född hit såsom människa. Utan han, precis som vilken annan människa som helst som vill bli rättfärdig, måste ge sig i kast med och forma sitt leverne - gå igenom sin utvecklingstid, sin aga och "upptuktelse" för att kunna bli den som sedermera kallades Mästare.

 

För att nå dit måste man tänka rätt. Det är detta barnet behöver vägledning i för att det skall förstå rätt.

 

** Den hebreiska grundtexten har här ordet: awon som betyder förvändhet, vrånghet. Alltså handlar det inte här om "synder" (begångna fel) utan om ett ont sätt att vara, vald personlig läggning.

 

*** Se den hebreiska texten nedan.

 

**** Lägg märke till att det står "mångas". Det står inte "allas". Alltså gäller det inte heller alla. Vilka som åsyftas; se Joh. 3:16: "var och en som tror". Och det gör ju inte alla. Inte ens alla de som säger sig tillhöra en kyrka tror på Mästaren. Se även 1. nedan.

 

*' Ordet: het' som används här i hebreiskan kommer av det hebreiska ordet: hata' som betyder: missa ett mål. Så ordet: het' betyder egentligen: förseelse.

 

2  Observera att det står lik ett lamm, lik ett får. Han var alltså inte ett offerlamm. ]

 

 

 

D E N   H E B R E I S K A   T E X T E N

 

Ordet nasa skrivs så här på hebreiska:      och finns på rad 4, nästan i mitten och på sista raden i vers 12.

I vers 11 finns det inte.     

 

*** I Jes. 46:4 står det "ända tills ni blir grå, skall jag bära er."

Det hebreiska ordet här är: sabal som betyder: bära. Som vi ser så har ordet inte här betydelsen av att springa omkring med någon en bit över marken utan om att ha omsorg om denne.

 

Sabal används i Jes 46:4, 53:11, Klag. 5:7.

Samma Hebreiska ord har i sv Bibeln. också översatts med:

Bära bort, Jes. 46:7.

Börda, 1 Mos. 49:15.

Gå rikt lastad, PS 144:14.

Lägga på sig, Jes. 53:4.

Släpa sig fram, Pred. 12:5.

Men ordet: sabal, används inte i Jes. 53 vers 4 och vers 12 för det svenska ordet "bar" av ordet "bära".  Där använder hebreiskan ordet nasa som man kan översätta till: förlåta.

Detta nasa har fått flera betydelser. Se här hur man i bibeln översatt detta ord:

 

Jag har skannat ur Folke Boberg bok "Vad säger grundtexten":

 

 

I Nathan Goldbergs Svensk-Hebreiska ordbok står det om ordet nasa:

 

 

Också Illustrerat Bibel Lexikon skriver att ordet betyder förlåta:

 

 

 

 

[Siffrorna framför varje ord i denna tabell motsvarar siffrorna framför orden nedtill i tabellen.

Det hebreiska ordet

1) nasa, 

upptill i tabellen är det ord som har används i bibelcitatet

1 Käre, förlåt dina bröder 1.Mos.50:17.

nedanför i tabellen]

 

 

SAMMANFATTNINGSVIS:

 

Om vi översätter enligt ovan orden sabal i vers 11 och ordet nasa i vers 12 till ha omsorg om resp. förlåta så får texten alltså följande lydelse:

 

 

”11. Ja, av den vedermöda hans själ har utstått skall han se frukt

och så bliva mättad;

genom sin kunskap skall han göra många1 rättfärdiga,

han, den rättfärdige, min tjänare,

i det han har omsorg om deras missgärningar.

 

12. Därför skall jag tillskifta honom hans lott bland de många1,

och med talrika skaror skall han få utskifta byte,

eftersom han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland överträdare,

han som förlät mångas1 synder och bad för överträdarna.”

 

(1 Observera att det står inte alla,

såsom vissa hävdar,

utan endast "många").

 

 

Se även texten Vem ville döda Jesus?

 

 

 

 

Rätt övning ger rätt färdighet.

 

 

 

Gå tillbaka till sanningen.nu

 


. Denna sida är gjord av © Dag Blomqvist.

Uppdaterad första gången 1999-06-12, sista gången 2009-01-03.
Vill Du fråga om något, göra en kommentar till texten kan Du skriva till mig på denna adress.