Jesus, hade han all makt eller hade han enbart rätten att verka?


HADE  JESUS  ALL  MAKT
I  HIMMEL  OCH  PÅ  JORD?
.


Denna frustrering är tyvärr befogad.

Den vakne iakttagaren frågar sig hur det kan komma sig att en Gud som
påstås ha all makt, och därtill allt igenom är god, kan tillåta allt lidande
och nöd på vår jord. Ja, och enligt vissa, även är den som ser till så att allt elände sker.
Det finns svar - i den grekiska grundtexten till Nya Testamentet.

Bibelöversättarna var förmodligen tillsatta att objektivt och oförbehållsamt så sanningsenligt som möjligt översätta grundtexten
till svenska. Men fulla av eget tankegods, och med religiösa böjelser, kunde de tydligen inte detta
utan kom att lanserade en subjektiv översättning.
En översättning som bevisligen färgats av deras egna uppfattningar.
Alltså blev inte översättningen gjord enligt språkvetenskapliga regler.

Den sanningssökande, som ärligt sätter sig ner för att ta reda på vad ursprungstexterna
faktiskt säger, finner därför en helt annan berättelse än den som dessa diskutabla översättare levererat
till prästerna, vilka i sin tur lanserar som varande den absoluta sanningen.

Nya testamentets grekiska grundtext skriver nämligen i t.ex. Matteus 28:18 angående frågan om makt:  

"Och havande kommit som räddare talade till dem sägande: har tillåtits mig varje rättighet inom himmel även på jord.

(Citerat direkt ord för ord ur den grekiska 
grundtexten, Studie Bibeln band 1 sidan 574.)

Som alla kan se hade Jesus inte alls all makt i himmel och på jord utan endast rättigheten
att verka. Denna skillnad kommer sig av att man i grekiska språket skiljer på makt och på rättighet
genom att skriva antingen:
dÿnamis, som betyder kraft, makt, förmåga
eller
exousía, som betyder: rättighet, frihet, rätt (att handla och verka). Alltså handlar det om en delegerad befogenhet.

Denna skillnad har inte översättarna tagit någon notis om medan författarna till ursprungstexterna
noggrant höll isär dessa två begrepp genom att använda dessa två olika ord. Jesus hade alltså inte
all makt i himmel och på jord. Däremot hade han alla rättigheter att verka bland ett vrångt och avogt släkte.

Krig, nöd och all ondska finns ju kvar, precis som då Jesus gick omkring här på jorden för
två tusen år sedan. Det är människan själv som måste förstå det bättre är och sen även rätta sig därefter
om det ska bli någon ändring här i världen. Alltså fortsätter evangelisationsarbetet fortfarande.
Vill inte människan bättra sig, när hon väl fått veta det rätta, så är det heller ingen annan än hon själv
som kan hjälpa henne, inte, vare sig den himmelske Fadern, han som Son, eller någon annan förmåga.
Det heter ju att det är: "den som vill han komme" medan de som inte vill, de fortsätter ju med all sin
ondska precis som förut.

Ordet exousía har nämligen bildats av ordet éxesti som betyder: det är möjligt.
Ordet dýnamis är grundordet till vårt låneord dynamit, därav betydelsen: förmåga.

Som du ser så har ordet exousía inte betydelsen 'att förmå' något utan anger endast 'rätten'
att göra. Ordet används således initialt. Prästerna däremot vill tydligen, av någon konstig anledning, att ordet ska betyda
'att ha förmåga'. Och därmed har man lanserat ett frö till en helt annan och felaktig uppfattning om
Jesus vilken orsakat, och alltjämt orsakar, så mycket lidande och strider inom, och mellan,
människorna när förväntningarna på det utlovade inte slagit, eller slår, in.
Man tror ju att det skall ske eftersom prästerna påstår att Jesus har all makt. Tänk så många tårar
som skulle ha sparats om mänskligheten fått reda på denna sanning redan från början!

Jesus, han som den livgivande guden som Son, kan således inte fixa allt åt oss. Hans
verksamhet är begränsad till att försöka påverka oss till att inse vår prekära, och därmed allvarliga,
situation som, om vi fortsättningsvis lever vidare i den, destinerar oss till en verklighet likt ett brinnande
inferno. Hans strategi var att få oss att förstå och därmed hoppades han på att vi också skulle göra
sinnesändring utifrån det vi begrep av hans upplysningar. Ja, inte bara hoppades,
han uppmanade oss direkt:  

Gören bättring!"

[Matt. 4:17]

Ondskan i världen, med all sin nöd och allt sitt lidande som följd, är inget han
rår på annat än via oss. Det är endast vi som människor, när vi begriper det
bättre är, som också har att ta itu med det.
Ansvaret vilar på oss.
Viljan att handla efter den nya kunskapen måste aktiveras av oss.
Det heter ju att det är:  

"Den som förbarmar sig över den arme, han lånar åt Herren."

[Ords. 19:17]

 Så Herrens resurser når tydligen inte så långt alla gånger utan behöver låna av oss.
Vi ser alltså hur, och att Herren faktiskt står sig slätt om han inte har oss med sig.
Gör vi sinnesändring i det att vi väljer det goda, istället för det onda, finns det
hopp - annars inte!
Herren kan inget göra med oss som vi själva inte vill! Därför ber han:  

"I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan." 

[Hebr. 3:7]

Så också:  

"Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag inte velat församla dina barn, liksom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men ni har icke velat."

[Matt. 23:37.]

Se där hans totala hjälplöshet att hjälpa om inte vi människan själv vill.

 

Så här ofta och var i evangelierna används de två orden
exousía och dýnamis.

1.

Här nedan kommer nu i översättning ord för ord alla de ställen i N T:s
fyra evangelier där man i den grekiska grundtexten använder ordet
exousía, som betyder: rättighet, frihet, rätt (att handla och
verka) alltså en som fått möjlighet, genom delegering, att verka. Därmed
inte sagt att den personen verkligen kan utföra sitt uppdrag utan endast att
denne just, blott och bart, bara har fått rätten att verka, att påverka.

Matt. 7:29.
Ty han var undervisande dem såsom rättighet havande, och inte som de
skriftlärde.

Matt. 9:6.
Men för att ni må förstå att rättighet har som son människans på jorden att
skicka bort hon den oriktiga handlingens väsen och natur.

Matt. 9:8.
Havande sett men folkmängden blev förvånade och prisade det högsta
väsendet som givit frihet sådan åt människorna.

Matt. 10:1.
Och sedan han sammankallat de tolv lärjungarna sina gav han åt
dem obegränsad handlingsfrihet över andar lastfullas* till att kasta ut
dem och att kurera varje sjukdom och varje vekhet.

(* Lägg märke till genetivformen här. Det blir: ... över (de) lastfullas andar ...)

Matt. 28:18.
Och havande kommit som räddare talade till dem sägande: har tillåtits
mig varje rättighet inom himmel även på jord.

Mark. 1:22.
Ty han var undervisande dem såsom rättighet havande och inte som
de skriftlärde.

Mark. 1:27.
Vad är detta? Vilken läran den nya denna med rättighet t.o.m.
andarna de lastfulla befaller han och de lyder honom!

Mark. 2:10.
Men för att ni måste förstå att rättighet har som son människans att
skicka bort på jorden hon den oriktiga handlingens väsen och natur.

Mark. 3:15.
Och ha rättighet att bota sjukdomarna och driva ut demonerna.

Mark 6:7.
Och gav åt dem rätt (frihet över) andarna de orena.
Parentesen insatt av mig.

Mark. 13:34.
Och givit åt tjänarna sina rättigheten, åt var och en uppgiften hans, och
portvakten befallande att han skulle vaka.

Luk. 4:6.
... djävulen: Åt dig vill jag ge friheten denna hela och uppfattningens*
deras, för åt mig har det givits och åt vem jag vill giver jag det.

(* Lägg märke till vad det var djävulen ville ge åt Mäster J.)

Luk. 4:32.
Och de förvånades över undervisningen hans för att i frihet var tanken
som var fästad vid ordet* hans.

(* Grekiskan har här ordet LOGOS och inte REMA.)

Luk. 4:36.
Vilken (är) tanken som är fästad vid ordet* (hos) denne, för i frihet att
verka och (med) förmåga befaller han de lastfulla andarna ...?
Parenteserna insatta av mig, alt. utfyllnader.

(* Grekiskan har här ordet LOGOS och inte REMA.)

Luk. 5:24.
För att men ni ska veta att rättighet har som son människans på jorden
att skicka bort hon den oriktiga handlingens väsen och natur.

Luk. 9:1.
... även obegränsad handlingsfrihet över alla de onda gudomligheterna.

Luk. 10:19.
Se, jag ger er rätt att trampa på ormar och skorpioner, och på hela
förmågan* fiendens.

(* Lägg märke till att det är HELA  "fiendens förmåga = makt" de fick rätt att trampa på.)

Luk. 12:5.
... Ni må frukta den (som) efter att ha dräpt, rätt (fri att) havande att
kasta i den Gehenna.
Parenteserna insatta av mig.

Luk. 19:17.
I ringa sak trogen du var, du är* rättighet havande över tio städer.

(* Ordet ísthi är i presens som betecknar nutid.)

Luk. 22:53.
Detta är stunden och friheten att verka mörkrets.

Joh. 1:12.
Så många som men tog till sig själv det ger åt dem rättighet barn det
högsta väsendets att bli, de som förlitande till benämningen hans.

Joh. 5:27
Och rättighet gav han åt honom dom att hålla, eftersom avkomma
människans han är.

Joh. 10:18.
Rättighet jag anser har att bestämma och rättighet jag anser även att
ta det (till mig).

Parentesen insatt av mig. (Egentligen är jag osäker på översättning av denna vers.
Detta då det troligtvis inte handlar om det biologiska livet utan om psyket. Grundtexten
har nämligen i föregående vers (nr 17) ordet psychen och inte ordet bios.
Traditionell

tolkning är ju att detta uttalande av Mäster J handlar om dennes död på korset men
inget i textsammanhanget i den grekiska grundtexten antyder på detta . Se vidare ang livet.)

Joh. 17:2.
Såsom du gav honom rättighet varjes* kött för att var och en som du givit
honom åt dem liv oändligt.

(* Här är det en skillnad mellan grundtextens 'varjes' och den svenska bibelns:
"eftersom du har givit honom makt över allt kött, för att han skall giva evigt liv
åt alla dem som du har givit åt honom".
Ordet "allt kött" har av kyrkorna tolkas
som "alla människor".
Grundtexten säger endast "varje" - underförstått allenast de som har öron att
höra med = de som förstår det som sägs och även gör efter det som de förstått.
För någon annan kan inte få evigt liv!
 

Skulle dessa som inte tar emot hans ord, inte förstår dem och inte heller
varken vill eller gör efter dem, få evigt liv kan all undervisning om vad gott är och krav på
efterföljelse läggas ner. Då är det andra regler och lagar som gäller.

Men någon sådan genväg till evigt liv finns inte i Jesu förkunnelse!)

Joh. 19:10.
Inte vet du att rättighet jag har att korsfästa dig, och rättighet jag har
att frige dig?

Joh. 19:11.
Svarade Jesus: Inte rätt över mig om inte jag var åt dig given från början*.
*Det grekiska ordet här är ánåthen som även betyder: högre ifrån. "Jesus" var
född in under Pilatus jurisdiktion i och med att han var född och bosatt i landet.


2.

Här nedan kommer nu i översättning ord för ord alla de ställen i N T:s
fyra evangelier där den grekiska grundtexten använder ordet dýnamis,
som betyder: kraft, makt, förmåga. Det åsyftas en som verkligen
har förmågan och därför också kan genomföra det. Sen återstår endast
viljan att göra det. Denna vilja går att beveka.

Matt. 10:28.
Och inte ni bli rädd från (alt. för) mäns våldsamma dödande verkligheten
hon psyket inte han är i stånd att dräpa. Bli rädd men hellre han männens
är i stånd att (både) psyke och verklighet att förgöra i Gehenna.

(Sista meningen skall nog vara: Men bli hellre rädd för han som är i stånd att i Gehenna
förgöra männens både psyke och verklighet.)
Angående "Guds" makt ber jag dig läsa redogörelsen nedan.

Matt. 24:29.
... och förmågorna himlarnas skall skakas.

Matt. 24:30.
... och de skall se som son människans nalkas på molnen himlens med
förmågas även uppfattnings mångas.

(Skall nog vara: ... och de skall se människans* som son nalkas på himlens
moln med mångas förmågas* och uppfattnings*.

[* Vad nu det kan vara för
någonting som åsyftas här?])

Mark. 6:19.
... honom att våldsamt döda, ock inte hon kunde.

Mark. 13:25.
... och förmågorna* som inom himlarna skall bäva.

(*Ordet står här i femininum i grekiskan.)

Mark. 13:26.
Och i den händelsen skall de* bli varse som son människans
kommande på moln ( i dödsmörkren) med hon förmågas mångas uppfattning.

Parentesen insatt av mig, alternativ översättning, helt språkteknisk riktig.
(*relaterar till de kvinnliga förmågorna som bävar inom himlarna i föregående vers.
Ordet "man" som finns i 1917 års översättning finns inte i grundtexten.)

Luk. 4:36.
Vilken (är) tanken som är fästad vid ordet (hos) denne, för i frihet att
verka och (med) förmåga befaller han de lastfulla andarna ...?

Parenteserna insatta av mig, alt. utfyllnader.

Luk. 9:1.
... även de tolv gav de sig in på detsamma kraft.

Luk. 21:26.
"hai gár"! (Utrop av smärta.) Förmågorna himlarnas skall skakas.

Parentesen insatt av mig.

Luk. 21:27.
... som son människans kommande på hon en sky med förmågas
även uppfattnings mångas.


3.

Här nedan kommer nu de ställen i de fyra evangelierna där 1917 års
svenska översättning använder ordet makt när vare sig ordet dýnamis med
betydelsen: förmåga, eller ordet exousía med betydelsen: rättighet finns i
den grekiska grundtexten på respektive ställen.

Mark. 5:4.
... och ingen kunde tämja*.

(* Det grekiska ordet här i grundtexten är: damásai = tämja, kuva, betvinga.)

Luk. 9:43.
De blev utom sig (av häpnad och förundran) alla över storheten* det
högsta väsendets.

Parentesen är insatt av mig, förklarande utfyllnad.
(* Det grekiska ordet här i grundtexten är: megaleióteti. Mega = stor.)

Luk. 12:4.
... efter dessa ting inte havande något att göra.

(Vare sig ordet dýnamis med betydelsen:förmåga, eller ordet exousía med
betydelsen: rättighet finns här i den grekiska grundtexten.)

Luk. 22:29.
... överlämnade åt mig Fadern min, hon ett rike, ...

(Vare sig ordet dýnamis med betydelsen:förmåga, eller ordet exousía med
betydelsen: rättighet finns här i den grekiska grundtexten.)

Joh. 1:5.
Och ljuset i mörkret lyser, och mörkret det inte begrep.

(Vare sig ordet dýnamis med betydelsen:förmåga, eller ordet exousía med
betydelsen: rättighet finns här i den grekiska grundtexten. Ordet som används
här är katélaben. Se ytterligare förklaring ang. denna vers
i JOHANNES I SITT EVANGELIUM.)

Joh.12:35.
... för att inte dunkelhet er fått fast.

(Vare sig ordet dýnamis med betydelsen: förmåga, eller ordet exousía med
betydelsen: rättighet finns här i den grekiska grundtexten.)
 


Redogörelsen till Matt. 10:28:

För att förstå hur det kan komma sig att "Gud" har makt medan "Jesus" inte har det, utan endast rättighet, måste man sätta sig in i VAD "Gud" är och inte vid VEM "Gud" är, respektive VAD "Jesus" är.

Begreppet "Gud", på grekiska theos som direkt översatt betyder det högsta väsendet, är en funktionell process med minst två ingående faktorer som tillsammans ger som produkt en tredje faktor. Inom denna process verksamhetsområde, vilket område det nu än är, har detta sin fullständiga suveränitet, därav sin förmåga dýnamis och makt, eftersom den faktiskt åstadkommer produkten, den tredje faktorn, i vårt fall sonen.

Att Gud skulle stå för något annat än för liv är väl inget man kan ifrågasätta. Klarheten kommer när man frågar sig vad sorts liv som åsyftas. Det är ju här meningarna går isär. Och då inte på grund av olika åsikter hos enskilda personer utan hos verklighetens påvisbara ständigt närvarande reella komplexitet med sina ingående, till synes, stridigheter.

Låt mig ta ett exempel: Medan bonden ondgör sig över den påstådda "goda Guden" som just denna dag låter sitt regn blöta ner och förstöra det nyslagna höet för honom så prisar hans granne samma "goda Gud" för att detta regn vattnar hans potatisland. Så vaddå - är Gud god? Realisten ler.

Man kan på goda grunder därför fråga sig vad är liv? Vad är det som Gud, det vi uppfattar som Gud, står för? Svaret på de olika frågorna tror jag finns i just definitionen: Vad Gud är, och inte i frågan: Vem Gud är?

I den grekiska grundtexten till Nya Testamentet används ordet theos som enligt lexikonet betyder "det högsta väsendet". Ordet "högsta" står då inte enbart för geografiskt högst placerad utan benämner placering alla kategorier. Jag syftar också på: högst i anseende, högst i moral, bäst och renast i etik osv. Eller m.a.o.: suveränast i allt, benämnande allt som har verklig förmåga av bästa slag i alla lägen på alla områden och plan. Som alla kan se är det jag nu har räknat upp enbart relativa begrepp. Alltså allt som ses som något högre bestäms utifrån något relaterbart lägre och utifrån betraktarens horisont. Och det både det som anses gott och det som anses ont.

Därför framstår även djävulen som ett högt väsen för de som tycker om att göra som han vill. Högst inom det område för dem som anser hans tanke vara bäst. Precis som den himmelska versionen av theos är det inom sitt gebit för dem som gillar det goda.

Inom naturlagarna finner man samma funktionella struktur. Även historia skrivs ju utifrån dens synvinkel som t.ex. vunnit ett krig. Alltså, så som segraren ser det.

Eftersom djävulen är verksam och i många stycken styr och ställer via människors välvilja till den sortens tankar i den här världen så är det inte fel att påstå att eländet har liv. Kan då döden ha liv? Ja definitionsmässigt måste det vara så - annars skulle djävulen inte kunna verka, om han nu skulle vara död. Han är bara död i relation till den himmelska versionen av vad liv är. Precis som den himmelska Fadern har liv så har djävulen liv. Dessa två kontrahenter är Gud för dem som uppfattar någon av dem som störst och bäst. Theos står för det högsta livet hos de två diametrala inriktningarna.

Traditionellt har man definierat Gud = "det högsta väsendet" med: fader, son och helig ande. Detta gäller även djävulen som uppträder som fader (inspirationskälla) och därmed har sina barn som är födda av, och undervisade av, djävulens ande och därmed gör vad djävulen har begärelse till.

"42  Jesus svarade dem: Vore Gud eder fader, så älskaden I ju mig, ty från Gud har jag utgått, och från honom är jag kommen. Ja, jag har icke kommit av mig själv, utan det är han, som har sänt mig.

 
43  Varför fatten I då icke vad jag talar? Jo, därför att I icke stån ut med att höra på mitt ord. 


44  I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär till, det viljen I göra. Han har varit en mandråpare från begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanning finnes icke i honom. När han talar lögn, då talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader. 


45  Men mig tron I icke, just därför att jag talar sanning. 


46  Vilken av eder kan överbevisa mig om någon synd? Om jag alltså talar sanning, varför tron I mig då icke? 

 
47  Den som är av Gud, han lyssnar till Guds ord; och det är därför att I icke ären av Gud som I icke lyssnen därtill.

[Joh. 8:42-47.]

 

 

Vad den observante genast frågar sig är ju då: Var är modern hos "det högsta väsendet"? Fadern avlar ju 'bara'. Medan det är kvinnan som föder. Det talas ju om en son/flera söner, den himmelske Faderns barn och djävulens barn.

Ser man till grekiskan så står ande = pneuma i reale. Man säger den om anden. Men så är det inte i Hebreiskan, Jesu modersmål. Där heter ande ruah och står där i femininum. Här har vi alltså modern som föder barnet. Jesus säger själv på ett ställe att:

Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa icke bliver född av vatten och ande, så kan hon icke komma in i Guds rike.

[Joh. 3:5.]

 

Vad vi har funnit i vårt sökande är således en funktion Gud) där två samverkande faktorer (t.ex. en man och en kvinna) i en intim relation, i en samgående process, åstadkommer ett tredje som är likamed frukten av relationen, nämligen Sonen. Gud, theos, det högsta väsendet, är således den process i vilken faktorn mannen avlar i en faktor kvinna som föder produkten son.

 
Och så här fungerar det ju i hela universum. Allt om är till har blivit till genom olika processer. Minst två faktorer tillsammans åstadkommer ett tredje. Detta är det högsta väsendet  - alla kategorier, såväl inom kemi, fysisk som inom det andliga.

När det gäller människans frälsning (räddning), eller hennes förtappelse, frågar man sig ju inom vilken kategori eller på vilket plan detta förfarande ligger. Vilka funktioner/faktorer är det som är verksamma för att åstadkomma det tredje som kan benämnas som räddning, respektive förtappelse, för människan? Enkelt förklarat är då att först ta reda på vad människan skall räddas ifrån och vilka verkliga faktorer som måste till i den processen för att åstadkomma det önskade resultatet. Ceremonier båtar ju föga. Och kött och blod kan ju inte ärva Guds rike.

Vad jag vill peka på är då just det område som Jesus själv, och framför allt hans lärjunge Johannes, belyste. Så om vi går till Joh.1:1-2 så står det att läsa, enligt den grekiska grundtexten, och då översatt ord för ord:

"I begynnelse var jag han vid ordet fästade tanken, och han vid ordet fästade tanken jag var (på väg) inemot som högsta väsen, och det högsta väsendet jag var han vid ordet fästade tanken. Denne jag var i begynnelse (på väg) inemot som högsta väsen."

[Joh. 1:1-2.]

 

Grekiskan använder här inte ordet rema utan ordet logos som just benämner det som är i rema = ordet, nämligen tanken. Den svenska bibeln av 1917 års översättning formulerar alltså samma citat på följande felaktiga sätt:

 

"I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud."

[Joh. 1:1-2.]

 

Vi har alltså hittat en nyckel till hela Jesu undervisning. Det handlar här om att det högsta väsendet är en tanke = de genetiska arvsanlagen som följer med i ordet/säden/sperman när det överförs via aveln till en människas förstånd/platsen för det nya som skall födas inom henne, eller Anden, hur man nu vill uttrycka det. Där smälter det in i en förutvarande uppfattning genom förståelsen av den tanke som därmed omvandlas till något nytt i det att människan då blir havande i sin ande med en ny och bättre uppfattning = doxa. Detta doxa motsvaras i hebreiskan av ordet kabod som betyder: "det hos människan som är orsaken till den människans anseende, eller härlighet." Alltså inte själva anseendet eller utstrålningen som sådan, som en del vill ha det till, utan det hos människan som orsakar hennes anseende.

För utifrån sin nya uppfattning tänker sedan människan de nya tankarna, säger de nya orden och gör de nya gärningarna. Människan har fått något nytt att stråla ut i allt det hon tänker, säger och gör. Se något nytt har kommit. Detta är det som sker i den process som vi kallar det högsta väsendet, Gud. Det är fadern som via aveln och födelsen av ande blivit "den levande guden som son" hos människan. Oavsett om det varit djävulen eller den himmelske Fadern som agerat avlande faktor.

Går vi då vidare till vers 5 i samma kapitel finner vi i en äldre bibelöversättning följande formulering:

"Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har det inte begripit."

[Joh. 1:5.]

 

Detta är alltid relativt det betraktaren uppfattar som ljus eller mörker.
Detta säger oss:
vad ljuset är för något, nämligen: förståelsens ljus
vad mörkret är för något, nämligen: oförståelse och förvillelse "såsom i en dimma" relativt ljuset
vad "Gud", det högsta väsendet, är för något, nämligen: processen vars två samverkande faktorer åstadkommer det tredje, i det här fallet: tankens reproducering av sig själv i/hos förståndet hos en människa
vad fader är för något, nämligen: det som avlar, åstadkommer, är ursprunget, är ursprungsidén som samtidigt utgör katalysatorn och som kvinnan, när hon är inställd på att ta emot, har att förstå, ta till sig
vad modern är för något, nämligen: anden i människan, förståndet, visheten (Sofia)   (Se ORDSPRÅKSBOKEN)
vad son är för något, nämligen: ursprungsidén, tanken, förstådd och utgestaltad i en ny uppfattning hos exploranden, i dennes tankar, ord och gärningar.

Det blir som Johannes skriver i 1:17:

"och sanningen hava kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde Sonen, som är i Faderns sköte, han har kungjort vad Gud är."

[Joh. 1:17.]

Och nu när han har gjort det så bör vi ha förstått vad theos är.
Vi behöver då inte fråga oss: Vem är Gud? Utan snarare hålla klart för oss vad gud är.

 

En gud är således inte en gubbe, som behöver ett hus att bo i, utan är ett förfarande där tillskyndande faktorer utgör ett händelseförlopp som reproducerar sig själv genom att den tillskyndande faktorn lägger beslag på exploranden för sin egen del; genom att omforma det/den till det den själv är. Däri ligger guds (processens) makt, kraft och förmåga. Medan Fadern, sonen och den helige ande individuellt, var och en för sig, endast har rättighet att verka.

Inte heller är den himmelske Fadern i himlen. Han är endast himmelsk till sin natur relativt djävulens helvetiska variant. Djävulen är ju heller inte i Gehenna. (Ordet "är" i bönen "Fader vår som är i himlen" finns inte i den grekiska grundtexten. Se vidare hur grundtexten egentligen skriver Fader vår)

Varje enskild ingående faktor individuellt verkar således blott delegerad sin rättighet att verka inom sin funktion. Denna funktion fristående sin kompletterande komponent är oförmögen till livsfrukt.

Gud, det högsta väsendet, är således det som via fader och modersfunktionerna åstadkommer sonen som är den nya uppfattningen hos människan.

"Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer."

[Hebr. 10:31.]

... om man har onda avsikter.

Se även:  ... och hans blod renar oss från all synd.

 



 

 

 

Rätt övning ger rätt färdighet.

 

 


 Gå tillbaka till sanningen.nu


Denna sida är gjord av © Dag Blomqvist.

Uppdaterad första gången 1999-09-18, sista gången 2008-12-29.
Vill Du fråga om något, göra en kommentar till texten eller om den här sidan kan Du skriva till mig på denna adress.

 

.