Evangelium Veritatis, Sanningens evangelium

EVANGELIUM VERITATIS
(Sanningens Evangelium)

Har detta gamla papyrusfynd i Nilsanden något att säga oss idag. Texten är hämtad ur boken:
SKRIFTFYNDEN I NILSANDEN, av Willem Cornelis van Unnik. Utg. på Natur och Kultur, Sthlm 1961


LÄS DENNA TEXT HEMMA I LUGN OCH RO. TANKA HEM DEN. (Det går åt 11 st A4 papper)
Välkommen!


"Översättningen grundar sig för huvuddelen av texten på Junginstitutets edition - M. Malinine, H.-Ch. Puech G. Quispel, Evangelium Veritatis, Zürich 1956 - och för de fyra sidor, som där icke publicerats, på Pahor Labib, Copic Gnostic Papyri in the Copic Museum at Old Cario, Pl. 9, 10, 6, 5, Kairo 1956.
Hänsyn har även tagits till S. Giversens danska översättning, Sandhedens Evangelium, Köp. 1957, och Tills och Schenkes översättning av de senare publicerade fyra sidorna. (Theol. Lit.-Zeit. 1958, s. 497 ff.).
De vid mina seminarieövningar under läsåret 1957/58 vunna resultaten har även inarbetats. (Till de koptisk-gnostiska fynden och Evangelium Veritatis se Religion och Bibel XVII, 1958.)

 

__________

 

 

Sanningens evangelium är en glädje för dem, som mottagit Nåden från Sanningens Fader till att känna (el. så att de känna) honom genom kraften av Ordet, som kom ut ur pleromat, som är i Faderns Tanke och Förstånd, detta som kallas Frälsaren, då (ju) det är namnet på det verk han skall göra till frälsning för dem, som voro ovetande om Fadern, då (ju) Evangeliets namn är uppenbarelsen av hoppet, och då det (ju) är ett fynd för dem, som söka Honom.
Ty alltet har sökt efter Den, som det utgått ur, och alltet var inuti Honom,
den Ofattbare, Otänkbare, Denne, som står över varje tanke.

Okunnigheten om Fadern framkallade ångest och skräck, och ångesten förtätades som en dimma, så att ingen kunde se.
Därför fick Villfarelsen makt. Den bearbetade sin materia i det tomma utan att känna Sanningen.
Den blev till (tog gestalt) i ett (lögnens) skapelseverk, i det den med kraft framställde i skönheten substitutet för Sanningen.

Detta var icke en förödmjukelse för Honom, den Ofattbare, Otänkbare. Ty ett intet var den, denna ångest och glömska, och detta lögnens skapelseverk, under det att den fasta Sanningen är oföränderlig, oförvirrbar och oförstörbar.
Därför, förakta villfarelsen!
På så sätt hade den ingen rot där; den blev till i en dimma i förhållande till Fadern, i det den var i färd att framställa verk och glömska och ångest för att därmed draga (till sig) dem, som tillhör mitten, och fängsla dem.

Villfarelsens glömska var icke uppenbarad; den var icke ett [verk] hos Fadern. Glömskan blev icke till hos Fadern, även om den blev till för hans skull.
Det däremot, som blev till hos (i) Honom, är insikten (=Gnosis), den, som uppenbarats, för att glömskan skulle upplösas och Fadern bli känd (eg. skulle känna).
Eftersom glömskan blev till, emedan de icke kände Fadern, så, om de känna Fadern, kommer glömskan att icke finnas från det ögonblicket.

Detta är dens Evangelium, som söka,
vilket han uppenbarat för de fullkomliga genom Faderns förbarmande, det dolda mysteriet Jesus Kristus.
Det var genom detta han upplyste dem, som voro i mörkret på grund av glömskan.
Han upplyste dem,
Han visade en väg, och vägen är sanningen, som han lärde dem. Därför vredgades villfarelsen på honom. Den förföljde honom; den beträngde honom; den förintade (honom), de spikade honom på ett trä.

Han blev en frukt av Insikten (=Gnosis) om Fadern, men en, som icke bragt fördärv, därför att de åto den. Utan dem, som åto den, gav han, att de gladdes över fyndet.
Ty Han, Han fann dem i sig, och Han, Honom funno de i sig,
den Ofattlige, Otänkbare, Fadern, denne den fulländade, denne, som skapade alltet, i vilken alltet är, och som alltet behöver (saknar), då han behållit deras fulländning hos sig,
denne, som han icke gav till alltet. - vad kan finnas för missundsamhet mellan honom och hans lemmar?
Fadern var icke missundsam, Ty om sålunda denne eon (=alltet) hade [fått] sin [fulländning] skulle de icke kunnat gå [upp till] Fadern, Han, som (emellertid) behållit deras fulländning hos sig och givit den åt dem för ett återvändande till Honom med en Insikt (=Gnosis), enastående i fulländning, Han, som skapat alltet och i vilken alltet var, och som alltet behövde.

Liksom en, som några äro okunniga om, önskar, att de skola känna honom och älska honom, på så sätt
- ty vad behövde alltet om icke Insikt om Fadern -
blev han (en) lugn och tålmodig vägvisare. I en skola framträdde han. Han uttalade Ordet, i det han var (som) en lärare. (Då) uppträdde de blott i deras egen tanke (=enligt deras egen uppfattning) vise och prövade honom. Men han visade dem till deras skam, att de voro tomma.
De hatade honom, ty de voro icke visa i sanning. Efter alla dessa uppträdande också de små barnen, de, vilka Insikt (=Gnosis) om Fadern tillhöra. Bestyrkta blevo de undervisade om Faderns anletes former.
De förstodo - de blevo förstådda.
De blevo lovprisade - de lovprisade.

Den uppenbarades i deras hjärtan, nämligen de Levandes levande Bok, den som är skriven i Faderns Tanke och Förstånd,
och som ända sedan före alltets grundläggning är i det oförståeliga av Honom den, som ingen kan taga, då det var förbehållet för den som skulle taga den och dödas.
Ingen kunde uppenbaras bland dem, som trodde på frälsningen, så länge denna bok icke hade visat sig.
Därför var den barmhärtige, trofaste Jesus tålmodig, då han tog (på sig) lidandena, tills han tagit denna Bok, då han vet att hans död är livet för många. Liksom när ett testamente ännu icke öppnats, den döde husherrens förmögenhet är fördold, så var ock alltet fördolt, och alltets Fader var osynlig, i det han var allena i sig, Denne, som alla rymder utgå ur.
Därför uppenbarade sig Jesus och iklädde sig denna Bok. Han spikades på ett trä (och) han fäste Faderns bestämmelse på korset. O, storheten av en sådan lära, då han förnedrar sig till döden, då det eviga livet är honom givet (bekläder honom).
Då han avklätt sig de förgängliga trasorna, iklädde han sig oförgängligheten, denne, som ingen kan frånhända honom. Då han gått in i skräckens tomma rymder, gick han före dem, som voro avklädda (sin Ande) genom glömskan, i det han var en Insikt (=Gnosis) och en fullkomlighet och förkunnade det, som är i Faderns hjärta, då han undervisade dem, som voro utan undervisning.
De, som skola få undervisning, nämligen de Levande, som äro inskrivna i de levandes Bok, de få undervisningen bara för sig själva, mottaga den från Fadern, och vända sig till Honom på nytt.

Eftersom alltets fullkomlighet är i Fadern är det nödvändigt, att alltet stiger till Honom. Då, om någon har Insikt (=Gnosis), tar han det som är hans eget och för det till sig (=tillägnar sig det).
Ty den, som är okunnig, han saknar (något), och det är något stort, som han saknar, då han ju saknar det, som skall göra honom fullkomlig.
Eftersom alltets fullkomlighet är i Fadern, och det är nödvändigt, att alltet stiger upp till Honom, och att var och en tager det som är hans eget, har Han redan skrivit upp dem och förberett dem för att giva (den, näml. fullkomligheten) åt dem, som kommit från Honom.

De, vilkas namn Han redan har känt, till sist ha de kallats, så att en som vet är den, vars namn Fadern uttalat. Ty den vars namn icke nämnts, han är okunnig.
Ja, hur skulle någon (kunna) höra, om hans namn icke uttalas.
Den, som är okunnig intill slutet, han är en glömskans skapelse, och skall utkastas (förstöras) med den. Om icke, varför ha icke de elända ett namn, (och) ha de icke en röst (=få de icke en kallelse)?

Därför, om någon har Insikt (=Gnosis), är han en från höjden.
Om han kallas, hör han, svarar han och vänder sig till Den, som kallar på honom, och han går upp till Honom och han vet, hur han kallas.
Då han har Insikt (=Gnosis), gör han Dens vilja, som kallat på honom, och han vill behaga Honom, och han får ro. Var och en har fått sitt namn. Den som får Insikt (=Gnosis), han vet, varifrån han kommit, och vart han går.
Han vet, på samma sätt som en, som efter att varit berusad, återvänder ur ruset och, när han kommit till sig, återupprättat det som är hans.
Han har fått många att återvända ur förvillelsen.
Han har dragit före dem till deras rymder, som de avlägsnat sig från, när de fingo förvillelsen på grund av djupet hos Den som omger alla rymder, men som intet omger. Det var ett stort under, att de voro i Fadern utan att känna Honom, och att de kunde gå ut själva, då de icke kunde fatta och förstå Den, som de voro i.
Ty på så sätt hade hans vilja icke gått ut från honom, ty han har uppenbarat den till en Insikt (=Gnosis), i vilken äro samlade alla dess utstrålningar (?).

Detta är Insikten (=Gnosis) om den levande Boken, som han uppenbarat för eonerna till slut som hans bokstäver, i det den är uppenbar till frälsning. Ty det är inga vokaler (eg. bokstäver av röst) eller konsonanter (eg. bokstäver, som sakna röst), så att någon läser dem och tänker på det, som är tomt, utan det är sanningens bokstäver; bara de uttala dem, som känna dem, och en fulländad sanning är bokstav för bokstav liksom en fulländad bok, då det är bokstäver, som Enheten skrivit.
Det är ju Fadern, som skrivit dem, för att eonerna genom dessa bokstäver, som äro hans, skola komma att känna Fadern.

 

Hans Visdom

uttänker Ordet

 

hans Lära

uttalar det

 

hans Insikt

blev uppenbarad

 

hans Heder

är en krans på dess huvud

 

hans Glädje

är förenad med det

 

hans Ära

upphöjde det

 

hans Form

uppenbarade det

 

hans Ro

mottog det till sig

 

hans Kärlek

blev en kropp på det

 

hans Tro

omslöt det.

 

På så sätt går Faderns Ord ut i alltet,
i det det är frukt av Hans hjärta och en ansiktsform (=uppenbarelseform) av Hans vilja. Det uppbär alltet, det gör ett urval där, och vidare tager det (= ikläder det sig) alltets gestalt, det renar det, det får det (eg. dem) att återvända till Fadern (och) till Modern, (Ordet, som är) Jesus av obegränsad sötma.
Fadern blottar Sin Famn (= uppenbarar Sitt inre väsen), - Hans famn (inre väsen) är den Helige Ande - Han uppenbarar Sitt fördolda
- Hans fördolda är Hans son -
för att genom Faderns medlidande de skola känna honom och sluta lida, nämligen eonerna, i det de söka efter Fadern och vila sig i Honom,
i det de veta, att detta är vilan.

Då han fyllt ut bristen, har han upplöst formen.
Dess form är kosmos, denna, i vilken han tjänade (el. i vilken han blev slav).
Ty platsen, där det är avund och strid, är en brist: men den plats, som är Enheten, är fullkomlighet. Eftersom bristen uppstod, emedan de icke kände Fadern, så, om de känna Fadern, skall från det ögonblicket bristen icke finnas.
Som en (individs) okunnighet då, när han vet, upplöses av sig själv, nämnligen hans okunnighet, liksom mörkret upplöses, då ljuset uppenbaras, så upplöses också bristen genom fullkomligheten.

Från det ögonblicket är formen icke mer uppenbarad (=sysn icke mer), utan den skall upplösas genom blandningen med Enheten,
ty nu äro deras (=bristens och fullkomlighetens) verk (egentl. lämnade åt dem i det de äro) (sinsemellan) lika i det ögonblick, då Enheten skall fullända rummen.
Genom Enheten skall var och en taga (=finna) sig själv, genom Insikt (= Gnosis) skall han rena sig från en mångfald (egentl. av sätt) till en enhet,
i det han uppslukar materien i sig såsom eld,
(och) mörkret med ljus, döden med liv.

Om detta hänt var och en av oss, passar det sig för oss, att vi framför allt tänka på att ljuset (= kroppen el. vi) är rent och lugnt för Enheten.
Liksom några, som lämnat några platser, där de hade käril på några platser, som icke voro bra, slogo sönder dem, och husets herre icke led förlust utan gladde sig, ty i stället för de dåliga kärilen (fanns det) fulla, som blevo fulländade.
Detta är domen, som kom från himlen, som skipar rätt över var och en, (eg. det är) ett draget svärd med två eggar, som skär åt bägge sidor:
när Ordet framträdde, som är i deras hjärta, som uttala det,
- det är inte bara en röst utan det tog kropp -
uppstod en stor förvirring bland kärlen,

 

ty några voro torra,

 

andra voro fyllda,

 

ty några voro försedda,

 

andra voro urtömda,

 

några voro helgade,

 

andra voro i stycken.

 
Alla rymder kommo i rörelse och oro, ty de hade ingen fasthet eller stabilitet och villfarelsen var upprörd (?), den inte visste, vad den skulle göra; den var bedrövad, den jämrade sig, den plågade sig, ty den vet icke något.
När Insikten (= Gnosis) närmade sig den - denna som är dess fördärv - med alla sina utstrålningar (?) är villfarelsen tom, då (ju) intet är i den.
Sanningen framträdde, alla dess utstrålningar (?) kände den, de hälsade Fadern i sanning med en fulländad kraft, som förenade (eg. landade) dem med Fadern.

Ty var och en, som älskar Sanningen,
- ty Sanningen är Faderns mun; Hans tunga är den Helige Ande - och den, som förenar sig med Sanningen, i det han förenar sig med Faderns mun genom Hans (el. sin) tunga, skall (mot)taga den Helige Ande.
Detta är (ju) faderns manifestation och Hans uppenbarelse för Hans eoner.
Han uppenbarade det av sig, som var dolt, och förklarade det. Ty vem är det som är till utom Fadern allena? Alla rymder äro hans utstrålningar (?). De ha kommit till insikt om att de ha utgått från Honom, liksom barn från en fulländad människa.
De visste, att innan de ännu fått form och ännu icke fått namn, som Fadern framskapar för var och en, så (= då), om (= fastän) de fått en form av Hans Insikt (= Gnosis) och i verkligheten voro Honom, känna de Honom icke. Men Fadern är fulländad; Han känner alla rymder, som äro i Honom.
Om Han vill, frambringar Han den Han vill, i det Han giver honom form och giver honom namn. Och Han giver honom namn och låter honom bliva till.

De, som ännu icke blivit till, äro okunniga om Den, som skapat dem.
Jag säger alltså icke, att de, som ännu icke blivit, äro intet, utan de äro till i Honom, som vill, att de skola bli till, när Han liksom (det rätta) tillfället som kommer (= när det rätta tillfället kommer). Innan någonting uppenbarats, vet Han ju, vad Han skall frambringa. Men frukten, som ännu icke uppenbarats,vet ingenting och gör ingenting. Så äro alla rymder, som äro i Fadern, något som utgått ur Den, som är, Han, som upprest dem ur det icke-varande.
Ty den, som icke har rot där, har heller icke frukt där, utan i det han tänker för sig själv "Jag har blivit till av egen kraft(?)" skall han gå under därigenom(?).
Därför skall den, som överhuvudtaget inte existerade, aldrig bliva till.

Vad vill Han då, att man skall tänka om sig:
"Jag är såsom nattens skugga och drömbilder."
När ljuset lyser på den skräck, som denne gripits av, förstår han, att den var intet.
Så voro de okunniga beträffande Fadern, Honom som de icke sågo. Eftersom det var en skräck och förvirring och osäkerhet och tvivel och splittring, var det en mängd vrångbilder, som förhäxade dem, och tomma absurditeter, liksom om de voro djupt försänkta i sömn och drömde förvirrade drömmar:
antingen (är det) en plats, som de flytt till,
eller äro de kraftlösa, då de komma efter att (= då de just) förföljt några,
eller äro de i färd att utdela slag,
eller mottaga de själva slag,
eller falla de från höga höjder,
eller dragas de upp i luften utan att ha vingar, och ibland (är det som) om några dödade dem, fastän det inte finns någon, som förföljer dem,
eller är det de, som döda sina närstående (grannar), ty de äro besudlade med deras blod.
Till det ögonblick, då de vakna, dessa, som genomgått allt detta, se de ingenting, dessa som voro i alla dessa förvirringar, eftersom det inte (i verkligheten) fanns någonting sådant.
På så sätt kasta de ovetenheten av sig liksom sömnen, som de räkna för intet och heller icke dess händelser som verkliga händelser, utan lämna dem bakom sig liksom en dröm om natten, och Insikten (= Gnosis) om Fadern mäta (= uppfatta) de som ljuset.

På så sätt gjorde var och en, i det han sov, den gång han var okunnig, och på så sätt reste han sig, liksom (när) han vaknade,
och lycklig den man, som omvände sig och vaknade,
och salig är den, som öppnade de blindas ögon.
Anden kom till (eg. efter) honom med hast för att låta honom återuppstå, och i det han gav handen åt den, som låg utsträckt på marken, reste han på fötter, ty han hade ju ännu inte återuppstått.
Faderns Insikt (= Gnosis) (el. Insikten om Fadern) och Sonens uppenbarelse gåvo dem möjlighet till vetande. När de sett honom och hört honom, lät han dem smaka honom och lukta honom och röra vid den älskade Sonen.
När han uppenbarade sig, undervisande dem om den ofattlige Fadern, och inblåste i dem det, som är i Tanken, fullbordande Hans vilja,
och när många mottogo ljuset, så vände sig (de som tillhöra) materien mot honom, ty de voro främmande (för honom), och de sågo icke hans form, och kände honom icke, ty han hade kommit (el. kom) i liknelse-kött, utan att något kunde hindra hans gång, ty det var oförstörbart och ogripbart.
Talande om nya ting, eftersom han talade om det, som är i Faderns hjärta,
i det han frambragte det oförgängliga Ordet,
och ljuset talade ur hans mun och hans röst, som födde livet,
gav han dem tanke och förstånd och förbarmande och frälsning och den starka anden från Faderns (o)ändlighet och sötma. I det han lät straffen och plågorna upphöra, - ty det var de, som vilseförde några (= många) inför Hans anlete, vilka behövde förbarmande i villfarelsen och bojorna - [och] med kraft kastade han bort dem och bragte dem på skam med Insikt (= Gnosis).

 

 Han blev

väg

för dem, som gått vilse

 

 

Insikt

för dem, som voro okunniga,

 

 

fynd

för dem, som sökte,

 

 

styrka

för dem, som vacklade,

 

 

renhet

för dem, som voro besmutsade.

 
Han är ju herden, som lämnade de nittionio fåren, som icke gått vilse, och gick att söka det, som gått vilse.
Han gladde sig, när han fann det, ty nittionio är ett tal, som är (räknas) på vänster hand, som omfattar det, men så snart man finner det enda (ettan) (därtill), går hela talet över på höger hand. På samma sätt (är det med) den, som saknar det enda (ettan), det vill säga hela högra handen, som drar (till sig) det, som den saknar och tar det från vänstra sidan, och det (talet) går över (eller: låter det gå över) på höger hand, och så blir talet hundra.

Det(ta) är betydelsen av dessa ord: Det är Fadern. -
T.o.m. på sabbaten arbetade han för det får, som han fann, när det fallit i gropen. Han räddade livet på fåret, när han drog upp det ur gropen, på det att ni skola veta i hjärtat
- ni hjärtats vetandes barn -
vad sabbaten är, denna, som det icke passar sig, att frälsningen är overksam på, på det att ni må tala om denna dag i det höga, den som icke har natt, och om ljuset, som icke går ner, då det ju är fullkomligt,(ja) säga av hjärtat, att ni äro den fullkomliga dagen. och att i er bor ljuset, som icke viker, (ja) tala om sanningen med dem, som söka den, och (om) Insikten (= Gnosis) till dem, som syndat i sin villfarelse.

Sträck benen på dem, som snubblat, och sträck edra händer mot dem, som äro sjuka. Giv mat åt de hungriga, och de betryckta giv dem frid och upprätta dem, som vilja stå upp, och väck dem, som sova.
Ty ni äro ju den utplockade visheten.
Om den starke (eg. styrkan = kroppen) gör så ( el. blir berusad?), blir han (den) ännu starkare.
Vakta på er själva!
Vakta icke på något annat, nämnligen (det), som ni utkastat från eder, (det), som ni övergivit (utspytt eg. ställt utanför). återvänd icke till (det) för att äta (det).
Var icke malätna, var icke maskstungna, ty ni ha ju redan kastat ut honom (djävulen). Bli icke plats (= boning) för djävulen, ty ni ha ju redan fördrivit (el. omintetgjort) honom.
Gör icke edra hindersmål (= kropparna) starka, dessa som falla, då de ju äro ett förfång(?).

Ty ett intet är den utan lag, så att han skadar sig själv mer än lagen, ty han gör ju sina gärningar som en olaglig. Men denne, som är en rättfärdig, gör sina gärningar bland andra. Men ni må göra Faderns vilja, ty ni äro (komma) av honom. Ty Fadern är mild och i hans vilja är något gott.
Han har tagit kännedom om det som är edert, på det att ni må finna er vila däri; ty ut ur frukterna (?) tar man kännedom om dem (el. det), som hör er till.

Ty Faderns barn de äro hans doft, ty de äro (komna) ur hans anletes nåd. Därför älskar Fadern sin doft, och den uppenbarar sig (el. Han uppenbarar den) överallt, och när den blandar sig med (el. Han kallar på) materien, lägger (giver) Han sin doft till ljuset, och i sin stillhet låter Han den övervinna (befrias från) varje form och varje röst.
Ty öronen är det icke, som känna doften, utan (vad beträffar) doften, är det anden, som har förmåga att känna lukten. Och den (el. Han) drager honom (el. den) till sig, och han sjunker ner i Faderns doft.
Den (el. Han) för honom i hamn och tar honom upp till den plats, varifrån han kom, bort från (el. genom) den första doften, som är kall
- den är något av psykisk skapnad, som är såsom vatten, som är kallt ...... , som är i jord, som icke är fast, som de se det, tro om det, att det är jord, (men) därefter upplöses det igen. Om en vind drar fram över det (el. möjl. samlar sig?), blir det varmt. Ty dofterna, som äro kalla, höra splittringen till.
Därför kom Gud.

Han gjorde slut på (löste upp) splittringen, och bragt kärlekens heta pleroma, för att kylan icke skulle uppstå på nytt utan den fulländade tankens enhet.

Detta är evangelieordet om finnandet av pleromat för dem, som äro i spänd väntan på frälsningen, denna (?), som kommer uppifrån
- deras hopp är i spänd väntan, (detta hopp) som de bida i -
de, vilkas gestalt är ljuset, som icke har skugga i sig, om vid den tiden pleromat kommer (el. fortgår evigt?).
Materiens brist (?) har icke uppkommit utifrån Faderns oändlighet, som kommer i bristens stund, även om ingen kan säga, hur den Oförstörbare skall komma (el. att den Oförstörbare skall komma så), utan Faderns djup mångfaldigades (var rikt, mångfaldigt) och icke fanns hos honom villfarelsens tanke.
Ett nedsjunkande (eg.-s verk) är det, ett vilande (eg. -s verk), (men) som reser sig vid finnandet av den, som kommit till den, som skall vända (sig) tillbaka (slå in på vägen tillbaka).

Ty detta omvändande kallas ju ånger. Därför utsände (?) (el. snarare [ut]andades) Oförstörbarheten den och satte den att förfölja (el. den förföljde) den, som syndat, för att han må komma till ro. Ty förlåtelsen är det (enda) som är kvar för ljuset i bristen
- (det är) pleromats Ord -
ty läkarna hastar ju dit där en sjuk är, ty viljan är det, som är i honom.
Den, som saknar, döljer sig (el. det) icke, ty han (läkaren) har det, som han (den sjuke) saknar (behöver). På det sättet utfyllde pleromat, som icke lider brist, bristen, (pleromat), som Han (Fadern) gav ifrån sig (utgav) för att utfylla det han (någon) saknar (el. utfylla den, som saknar den näml. fulländningen), för att han må undfå nåden.

Då han led brist, hade han icke nåden. Därför var en förminskning (= förnedring) på den plats, där nåden icke var. Så snart detta lilla som han saknar, mottagits, uppenbarade han sig, i det han var ett pleroma.
Det är det, som är finnandet av Sanningens ljus, som sken över honom, ty något oföränderligt är det.

Därför "Kristus" kallades han (el. möjl. Därför talade de om Kristus) i deras mitt, för att de måtte uppnå ett återsändande, de, som blivit förvirrade, och han måtte smörja dem med smörjelse.
Smörjelsen är Faderns förbarmande, som skall förbarma sig över dem.
De, som han smort, äro de som blivit fulländade. Ty fyllda käril äro de, som smörjas. Men så snart någons smörjelse förgår, blir han tom.
Och anledningen att han lider brist, är den handling (?), varigenom (?) hans smörjelse skall gå bort (el. det faktum, att hans smörjelse skall gå bort?). Ty just då drager honom en vind långt bort genom kraften av det, som är däri (?).
Men hos denne åter, som är utan brist, icke något skall sigillbrytas (?) hos honom, och icke heller är han i avsaknad av något, utan det han saknar, fyller honom den fulländade Fadern med, då Han är god.
Han känner sina plantor, ty det är Han som planterat dem i sitt paradis.
Paradiset är ju hans viloplats.

Detta är fulländningen genom Faderns Tanke, och dessa äro Hans överläggnings ord. Vart och ett av Hans ord är Hans enda Viljas verk i uppenbarelsen av Hans Ord.
Från det de voro i (?) Hans Tankes djup, har Ordet, som utgick först (= först överskred "gränsen"), uppenbarat dem, och Förståndet, som uttalade det enastående Ordet i en tyst Nåd, kallades "Tanken", eftersom de voro i den (näml. Nåden), innan de blevo uppenbarade.
Det hände alltså, att han kom ut som den förste i det ögonblick, då det behagade Viljan hos Den, som ville, ty Viljan är det, som Fadern vilar i och har sitt behag i.
Intet sker utan Honom, ej heller sker något utan Faderns Vilja.
Men något ofattbart är Hans vilja, Hans fotspår är Viljan, och ingen känner Honom (eller den), och icke heller är det (möjligt) att ge akt på den för att begripa den.

Men i det ögonblick Han vill, är det, som Han vill
- även om synen icke behagar några -
inför Gud Viljan. Ty Fadern känner allas begynnelse och deras slut, ty vid deras slut skall Han fråga dem om dem (= deras öden?). Och slutet är att få Insikt (= Gnosis) om Den, som är dold, det vill säga Fadern, Denne, från vilken begynnelsen utgick, Denne, som alla skola återvända till, nämnligen de, som utgått ur Honom (och) uppenbarats till förhärligande och jubel över Hans Namn.

Men Faderns Namn är Sonen. Han var det, som först gav namn åt den, som utgått ur Honom, som var Han själv och (som) Han fött som Son. Han gav honom Sitt namn, som Han hade, Han, (Fadern), som allting, som är hos Honom, tillhör. Han har Namnet - Han har Sonen.
Det är möjligt att se honom (Sonen), men Namnet är osynligt, ty det allena är det osynligas mysterium, som kommer till öronen, som äro helt fyllda därav. Ty Fadern, Hans Namn nämdes icke, men det är uppenbarat genom en Son.
Därför är Namnet något stort. Ty vem kan ha givit (eg. uttalat) honom ett namn, det stora Namnet, utom Han allena, denna som Namnet tillhör.

Och Namnets barn, dessa, som Faderns Namn vilade sig i, vila sig i sin tur i Hans namn.
Eftersom Fadern icke är något, som blivit till, är det Han allena, som skapat honom (Sonen) åt sig som ett Namn, innan Han ännu frambragt eonerna, för att Faderns Namn skulle vara över deras huvud såsom herre, denne, som är det sanna Namnet, som är stark genom sin myndighet i den fulländade kraften. Ty detta Namn tillhör icke (de vanliga) orden och Hans Namn är icke bland benämningarna, utan det är osynligt.
Han gav Namn till honom allena, då (ju) han allena ser det, och Han allena var den, som kunde ge honom Namn. Ty den, som icke blivit till, har icke namn, ty vilket namn skall givas åt den, som icke blivit till?

Men den, som blivit till, har blivit till med sitt Namn, och han allena känner det, och till att giva honom allena Namn är Fadern. Sonen är Hans Namm. Han har alltså icke dolt det i hemligheten, utan Sonen var till, och Han gav (honom) allena Namn.
Så är Namnet Faderna, liksom Faderns Namn är Sonen.

Nåden, var skall den förresten finna ett namn om icke hos Fadern? Men förvisso skall någon säga till sin nästa:
"Vem skall ge (ger väl) namn åt den, som blev till före honom själv, som om icke barnen pläga få namn av de(m), som fött dem?"
Det, som alltså först och främst passar sig för oss, är att tänka på detta: "Vad är Namnet?"
Ty han (el. det) är det sanna Namnet, han (el. det) är ju Namnet (kommer) ur Fadern, ty han (det) är den, som blivit det verkliga Namnet. Han har icke fått Namnet till låns såsom andra i enlighet med det sätt, som var och en blivit skapad på.
Men detta är det verkliga Namnet. Det finns icke någon annan, som Han givit det till, utan det är onämnbart, outsägligt till det ögonblick, då Han, Denne som är fulländad, uttalat det ensam, och det var (bara) Han, som kunde uttala Hans namn och se det. När det behagade Honom (Fadern), att Hans Namn, som han önskade, (skulle vara) Hans Son, och han gav Namnet till honom (Sonen), nämnligen denne (el. detta), som utgick ur Djupet, så uttalade han Hans hemligheter då han (Sonen) ju visste, att Fadern är fri från ont.

Därför utsände Han (Fadern) honom (Sonen) också för att han skulle tala om platsen och sitt viloställe, som han kom från, och lovprisa Pleromat, Hans Namns storhet och Faderns sötma. Den plats, som var och en utgått från, skall han (Sonen) tala om, och den region, varifrån han fått sin stadga, skall han (näml. var och en) skynda sig att åter vända tillbaka till och att avlägsna sig från den plats, som han vistades på, i det han får smak på den (andra) platsen, och i det han får näring (där) och växer (eg. får växt) (där).

Och hans egen viloplats är hans pleroma. Faderns alla utstrålningar (?) äro pleromata, och alla Hans utstrålningar (?), deras rötter äro i Den, som låtit dem alla växa ut ur Sig.
Han gav dem deras bestämmelse.

Var och en blir uppenbarad, för att genom deras egen tanke - ty platsen, som de sända sin tanke till, den platsen (är) deras rot, som för dem uppåt i alla höjder till Fadern - de (må) ha (= uppnå) Hans huvud, som är en vila för dem, och de (må) (uppe)hålla (?) sig där, i det de äro Honom nära, så att de säga, att de fått i Hans anlete genom omfamningarna.
Dessa ha icke blivit uppenbarade på det sättet, att de icke själva höjt sig, (d.v.s. människan måste själv sträva uppåt), och icke heller ha de förringat Faderns lovpris, icke heller ha de tänkt sig Honom såsom liten, eller att Han är bitter, eller att Han är snart till vrede, utan (som) en, som icke är ond, en, som är ostörbar, en som är söt, som känner alla rymder, innan de blivit till, och som icke har behov av att bli undervisad.

Det är det sätt, som de ha (= Så är det med dem), som ha något från höjden genom (el. av) den omätbara storheten, i det de sträva efter den Ende och Fulländade, som är där för dem, och de gå icke ner till dödsriket, och icke finns för dem varken avund eller suckan eller död bland dem, utan de vila sig i den Vilande, i det de varken lida eller vrida sig runtom Sanningen, och Fadern är i dem,
och de äro i Fadern,
i det de äro fulländade och oskiljaktiga från (el. odelbara i) den verkligt Gode.

De sakna intet i något, utan de vila sig, uppfriskade genom (el. i) Anden, och de skola höra (=varsebliva) sin rot,
de skola hava tid för sig själva,
dessa, som Han skall finna sin rot i, och Han skall icke taga skada till sin själ. Detta är de Saligas plats, detta är deras plats.

Men vad beträffar de andra, må de veta på sina platser (= var och en på sin plats), att det icke passar sig för mig, som har varit på Vilans plats, att tala om annat. Men det är på den (Vilans plats) jag skall vara och för att ägna mig i all tid åt Alltets Fader.

Och de sanna bröderna, dessa, som Faderns kärlek utlöses över, och bland vilka ingen brist på Honom är, dessa äro de, som i sanning uppenbaras, då de ju äro i det sanna och eviga Livet och tala om ljuset, som är fulländat och fyllt av Faderns säd, och som är i Hans hjärta och i pleromat i det Hans Ande jublar däri och lovprisar Den, som är däri, ty Han är god. Och Hans barn äro fulländade och värdiga Hans namn,
ty barn av det slaget, är det som Han, Fadern, älskar."

Citerat från sidorna 181-201 ur boken: SKRIFTFYNDEN I NILSANDEN, av Willem Cornelis van Unnik. Utgiven på Natur och Kultur, Stockholm 1961.

 

 


 

Besök gärna:
Svenska Gnostiska biblioteket

Där finns ett flertal olika av kyrkan icke kanoniserade skrifter.

 

Gå tillbaka till sanningen.nu
 


 

 


Denna sida är gjord av © Dag Blomqvist.

Uppdaterad första gången 1998-02-09, sista gången 2008-12-25.
Vill Du fråga om något, göra en kommentar till texten kan Du skriva till mig på denna adress.

 

.