Fader vår som är i himmelen ...


 

Är detta en bön? Studier i grundtexten visar en annan möjlighet att översätta texten men också på vilka fel som finns i den svenska bibeln?

 


 
När jag studerar den grekiska grundtexten så är det Studie Bibeln jag har tillgång till. Verket består av fem band där det femte bandet är ett grekiskt lexikon. I det lexikonet finns angivet om det ord jag vill veta mer om är i 1:a, 2:a, 3:e person, singularis, pluralis, aoristus, ackusativ, neutrum, presens, futurum eller/och imperativ osv. Lexikonet är mycket omfattande och upptar i stort sett alla de ord som förekommer i Nya Testamentet.

När man vill studera den grekiska texten kan man alltså noggrant studera den ord för ord. Har man dessutom tillgång till ytterligare grekiska lexikon kan man jämföra ordval och själv bedöma om ett speciellt ord blivit korrekt behandlat rent språkvetenskapligt eller om man vid översättningen till svenska språket i den svenska bibeln valt att göra en tolkning. Oftast förekommer tolkningar i textsammanhang som tangerar att vid en språkvetenskaplig korrekthet ändra på kyrkans lära och/eller hotar hennes inomvärldsliga intressen.

Att i svenskan ange ett ord i ett annat tempus än det har i den grekiska grundtexten är en vanlig sådan undanmanöver. T.ex. från perfekt till presens (från jag har trott till jag tror). Även att man ändrar flertal (pluralis) till ental (singularis) är också en vanlig företeelse. T.ex. att himlar i grundtexten blir i svenska bibeln himlen. Men den vanligaste fadäsen är att helt enkelt ta av vissa ord dess genitivform, vilket exempelvis blir som i uttrycket "övergått från dödens till livet" för att i den svenska översättningen bli: "övergått från döden till livet". Till och med ordet Människosonen är en sådan manipulation då detta ord i grundtexten står i genetiv, nämligen: människans som son. Se vidare texten Namnet framför andra namn är.

Det jag också kommit att förundra mig över är deras val av ordet bön. Därför att det grekiska ordet som används i bönen Fader vår i grundtexten är proseúchesthe 2:a person pluralis presens imperativ medium av proeúchomai: anropa. Detta blir direkt översatt: På detta sätt således anropar ni. (Ord för ord översatt.) Vilket i den svenska bibeln översatts till: "Så skall ni be".

Grekiskan skiljer på bön och bön. Förutom detta proeúchomai så använder den en rad andra ord:
aitéo, bedja, begära.
parakaléo, tillkalla (för att få hjälp), uppmana, anmoda.
déomai, behöva, sakna; önska begära; bedja om nåd el. förbarmande.
erotáo, fråga; bedja, begära, egentl. det svagaste uttrycket för bön. Motsv. eng. "ask".
epideíknymi, förevisa, låta se, bedja någon giva akt på.
proskaléo, tillkalla.
déesis, begäran (där man lägger fram sin nöd och sina behov).
eúchomai, önska, begära, bedja.
paraitéomai, undanbedja sig något.

Som vi ser måste Jesus syfta på något speciellt eftersom han väljer att använda just "anropar".

Eller med andra ord: "bönen" 'Fader vår' är ingen bön.

Vad Jesus tydligen ville lära oss var hur vi skulle anropa Fadern. Och varför var det nu så viktigt hur man ropade? Ja dels hänger det samman med Faderns natur - frågan om vad Gud är - men dels också på hur människan får sitt eviga liv, hur hon går in i det eviga livet. För det handlar ju inte enbart om att anropa utan också om att få kontakt.

När man studerar det budskap som Jesus kom med så talade han inte om att någon människa skulle få komma till himlen. Han uppmanade oss istället att se till så att vi själva kom oss in i riket redan här och nu. Också att vi skulle komma till tro på hans ord och att den som tror redan har evigt liv. Dessutom påstod han att den som tror på honom skall leva om han/hon än dör. Alltså är detta att tro detsamma som att ha evigt liv. Se texten om uppståndelsen. Den som kommit till tro på honom bör därför förbli i den tron om han/hon skall ha kvar sig i det eviga livet. Annars så dör den personen. Det är alltså livsviktigt att tro.

Och det är här undervisningen om hur vi skulle anropa Fadern kommer in. För det gällde ju att förbli i tron. Inte att tigga till sig en massa saker och ting för att göra jordelivet drägligare, ting som man dessutom redan har, och/eller själv är ålagd att rätta till.

Går vi sedan till innehållet i vår "anropan" = sätt att ropa an, märker vi att Fader vår i den svenska översättningen inte är en anropning utan en befallande begäran, en stursk bön, ett tjat om en massa olika saker som Fadern befalls ge oss och uträtta åt oss:

 

tillkomme ditt rike

Guds rike är redan invärtes i oss.

[Luk. 17:20-21]

ske din vilja

Det är vi som skall välja att göra hans vilja.

[Joh. 4:34-38]

vårt dagliga bröd giv oss i dag

"Så gören eder nu icke bekymmer och sägen icke: Vad skola vi äta? eller: Vad skola vi dricka? eller: Vad skola vi kläda oss med? Efter allt detta söka ju hedningarna, och eder himmelske Fader vet att I behöven allt detta. Nej, söken först efter hans rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder. Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

[Matt 6:31-34.]

och förlåt oss våra skulder

Det är ju bl.a. tron på att han har förlåtit oss våra skulder som är att ha liv. 

[Joh. 5:24.]

och inled oss icke i frestelse

Eftersom han inte kan frestas av synd frestar inte heller han någon.

[Jak. 1:13-13.]

utan fräls oss ifrån ondo

Har inte detta redan gjorts, då när vi gick över från dödens till livet? Då när vi kom till tro?

[Joh. 5:24.]

 

Och vad ont har han kastat in oss i som vi ska be honom ta oss ur? Är det inte så att det är våra egna begärelser som lockar och drar i oss?

Enligt lexikonet i Studiebibeln så anges att vissa ord är aoristus, som jag redan nämnt, men även samtidigt är imperativ. Nu tycks översättarna ha genomgående valt att imperativformen skall dominera.

Imperativ uttrycker en befallning eller en uppmaning. Exempelvis: Tala högt! Hör på! Köp det här! Skriv tydligt! Vilket är ett skamligt sätt att nalkas den himmelske Fadern på. Så kan man väl inte tala till den himmelske Fadern? Den relation ett barn har med en fader är ju inte sådan att det tar ton och befaller? "-Kom hit med ditt rike!" "-Förlåt nu mina synder!!!" "-Ge mig min mat!" Det gör ju bara dåren, den berusade som tappat förståndet och varnartiga barn. Det välartade älskande barnet talar ju till Fadern med aktning och då antingen i kärlek, ödmjukhet, förtroende och/eller berömmande. Det står ju i budorden att: ”Hedra din fader och din moder, för att du må länge leva i det land som Herren, din Gud, vill giva dig.”

Det andra alternativet, om man nu får dela upp det så, är att gå på aoristus, alltså ordets tempus. Som det bevisligen gjorts på andra ställen i NT. Så det är ju konstigt att man har ignorerat det i Fader vår.
Exemplen är många, men några är ang aoristus 1:
hörde, Joh. 5:25
blev kastad, Upp. 12:10
förblev, vittnade, Joh. 1:32
skulle bli uppenbarad, Joh. 1:31
de hörde, Joh. 11:37
de följde, Joh. 1:37
medan aoristus 2 är indikativen i enlighet med imperfektum: dåtid. Ex.vis: jag talde, jag skrev, jag vann osv.

Om vi slår upp ordet aoristus i ett lexicon så står det där:
" aoristus, språkvetenskapligt tempus som anger att något skett i förfluten tid utan att framhäva tidslängd eller upprepning." (Prismas Främmande Ord, sid. 36)

Översätter man Fader vår enligt detta kommer det fram en annan 'ton' i sättet att anropa som mera liknar hypnositörens suggetioner för att invagga patienten i lugn, tillförsikt och tro som startar upp från inre källor både tacksägelse och lovsång till den Fader som har gjort allt detta underbara. Så egentligen är det, som Jesus lär ut, ingenting annat än självhypnotiska suggestioner.

Jo, titta här hur man visst kan översätta utan att för den skull göra fel. Snarare att det nu stämmer bättre överens med Jesu övriga lära och fyller den troende med tillförsikt och tro, alltså själva förutsättningen för zoe-livet och att växa - åtminstone bibehållas = få honom/henne att förbliva i det eviga livet. För den som tror har evigt (zoe-)liv, enligt Jesus.

Och så till översättningsalternativen av Fader vår:

1917 års översättning

Bibeln 2000

King James, (Cambridge: 1769.)

Ord för ord från grek. grundtexten

Kommentarer

9  I skolen alltså bedja sålunda:

9  Så skall ni be:

9  After this manner therefore pray ye:

På detta sätt således anropar ni

Ordet anropar är i presens imperativ i den grek. gr.texten. Jag ser inget "skall" i grundtexten.

Fader vår, som är i himmelen!

Vår fader, du som är i himlen.

Our Father which art in heaven, 

Fader vår som inom himlarna 

Ordet är finns inte i grundtexten. Grek. gr.texten har inte heller himlen i entalsform utan ordet är där i pluralis = flertal.

Helgat varde ditt namn;

Låt ditt namn bli helgat.

Hallowed be thy name.

helgades namnet ditt

Ordet helgades kan alt. vara helgats - inte helgat. Eftersom grek.gr.texten har ordet i 3 pers. sing. aoristus 1, imperativ. passiv. 

10 tillkomme ditt rike;
ske din vilja,
såsom i himmelen, så ock på jorden;

10  Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske,
på jorden så som i himlen.

10  Thy kingdom come. Thy will be done in earth, as it is in heaven. 

kommit riket ditt förverkligades viljan din såsom i himmel också på jorden

Kommit är aoristus 2 imperativ. baseleia = riket, betyder även herravälde.
Förverkligades är aoristus 1 imperativ passiv.
Viljan står för den välbehagliga viljan.

11  vårt dagliga bröd giv oss i dag;

11  Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer.

11  Give us this day our daily bread. 

Vetebrödet vårt det dagliga givit oss idag

Dagliga, avser det som går åt från en dag till nästa = dagsbehovet.
Givit, 2:a person singularis aoristus 2, imperativ aktiv.

12  och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro;

12  Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

12  And forgive us our debts, as we forgive our debtors. 

och förlåtit oss skulderna våra såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss 

(Han) förlåtit, aoristus 2, imperativ
(Vi) förlåter är 1:a person pluralis presens = nutid, indikativ activ. Ordet förlåter är i grek.gr.texten inte i perfekt form.

13  och inled oss icke i frestelse,

13  Och utsätt oss inte för prövning,

13  And lead us not into temptation, 

och inte du inledde oss in i frestelse 

Inledde, 2 person singularis aoristus 1, subj. activ

utan fräls oss ifrån ondo.

utan rädda oss från det onda.

but deliver us from evil: 

utan ryckte ur fara oss från ondskans

Ryckte, 2 person singularis aoristus 1, imperativ medium
Ondskans, genitiv singularis maskulinum. Det grekiska ordet är poneroú om vilket Studie Bibeln skriver: Se nedan *

 

 

For thine is the kingdom, and the power, and the glory, for ever. Amen.

 

Denna avslutande fras finns inte i de flesta av de äldsta handskrifterna utan är troligen ett senare tillägg.

(Som så mycket annat skräp som översättare har för kyrklig ful vana att lägga till.)

 

* Poneroú: "Detta ord har en mycket vid betydelse och används för att beteckna allt som är ont - fysiskt, moraliskt och religiöst. Det används sålunda om det som var besvärligt och plågsamt. På det etiska området används ordet om det som var ont, förkastligt, ovärdigt och klandervärt.

NT använder ponerós särskilt för att beteckna både den mänskliga ondskan i allmänhet, Matt. 7:11, och den gudsfientliga inställningen till Jesus, Matt. 12:39. Den nuvarande tidsåldern kallas ponerós av samma orsak. I 1 Mos. 6:5, där det heter att människornas hjärtans alla uppsåt och tankar alltid var endast onda, använder Septuaginta-översättningen ordet ponerós.

Ponerós betecknar förövrigt något ändå mera än att vara ond - det betyder också att vara ondskefull. Grekerna uttryckte det så att ponerós uttrycker en önskan att göra det som är ont och att skada andra. En kvinna som medvetet lade an på att förföra en man, kallades ponerá. ... Aristoteles skiljer mellan dem som är verkligt onda (ponerós) och de svaga som syndar trots att de inte vill det och utan att ha planlagt det på förhand. Den onde (ponerós) syndar med sin viljas fulla samtycke. Han är direkt ondskefull, och han önskar att skada andra."

(Studie Bibeln band 5, sidan 785.)

I svenskan har vi låneordet: ponera som betyder: anta, förutsätta, tänka sig.
Det är denna onda attityds handlingsmönster som han rykt oss, räddat oss, ur.

Om vi skriver ut det hela i sin fulla längd får vi följande lydelse:

"På detta sätt således anropar ni
Fader vår som (el. såsom) inom himlarna
helgades namnet ditt
kommit riket ditt
förverkligades viljan din
såsom i himmel också på jorden

Vetebrödet vårt det dagliga givit oss idag
och förlåtit oss skulderna våra såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss
och inte du inledde oss in i frestelse utan ryckte ur fara oss från ondskans
"

Inledningsvis handlar det om "Fader vår som". Där som är relativa pronomen vilken relaterar till Fadern; som (vilkens namn) helgades inom himlarna. Ordet helga betyder: för ett speciellt ändamål avskilt.

Efter det kommer påståendet att riket har kommit. Och det är ju sant. Det sa ju Jesus också. Och det var bara för oss att ta oss in i det. Ja, det var ju invärtes i oss, enligt Jesus.

Sen konstateras att hans vilja förverkligades också på jorden såsom den gjordes i himmel. Det såg ju alla när de såg hur Jesus gick omkring, gjorde väl och hjälpte alla. (Matt. 12:28.) Även att det förverkligandet av dem som älskade Fadern och därför höll hans bud.

Allt är således egentligen ingen bön i betydelsen: att utbedja sig något, utan snarare framstår den som uppradande av fakta vilka beskriver Faderns helighet, storhet, suveränitet påvisat både inom himlarna och på jorden. Men också hans givmildhet och omsorg, hans förlåtande sinnelag och vetskapen om hans godhet och ovilja att förleda och den bevisade hjälpsamheten när han ryckte den troende ur ondskans faror genom att delge sin kunskap. Jesaja skriver också att: ”genom sin kunskap skall han göra många rättfärdiga”.

Konstateranden som styrker den troende i dennes uppfattning som han/hon borde ha om Fadern. Ja, faktiskt måste ha för att ha evigt liv. För den som tror han har livet. Fakta som, om det skulle glömmas, skulle försvaga tron på Fadern och tilliten till honom hos den troende och som då skulle leda till stagnation och ett utdöende av det livet. ”Och att den såddes på stengrunden, det är sagt om den som väl hör ordet och strax tager emot det med glädje, men som icke har någon rot i sig, utan bliver beståndande allenast till en tid; och när bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då kommer han strax på fall. Och att den såddes bland törnena, det är sagt om den som väl hör ordet, men låter tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse förkväva det, så att han bliver utan frukt. Men att den såddes i den goda jorden, det är sagt om den som både hör ordet och förstår det, och som jämväl bär frukt och giver dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt”.

Bönen Fader vår är alltså ett sätt att intala sig själv att förtrösta på den himmelske Faderns redan uppenbara omsorger om människan.

Jesus gick åt dem som rabblade en massa ord i sina böner. För Fadern vet ju redan vad vi behöver innan vi öppnar munnen. Alltså visar Jesus oss inte hur vi skall tjata till oss saker och ting utan han lär oss här att inse vad vi redan har p.gr. av Faderns kärlek till oss (som han också fortsätter i samma kapitel (Matt. 6) att tala om). Detta är långt viktigare och underbarare än att tjata om dagligt bröd, som vi bevisligen erhållit eftersom vi faktiskt fortfarande lever. Och skulle någon vara utan mat så kan han naturligtvis be om det. För det jag skriver om i denna text är vad Fader vår är för något.

Sen är det märkligt att Jesus skulle anse Fadern för den som frestar människan. Och att lärjungarna därför skulle måsta lära sig "bedja" att han slutade med detta ofog. Man höjer verkligen på ögonbrynen inför denna fräckhet. De kyrkliga bibelöversättarna trampar på i samma villfarelse som också kommer i uttryck i deras påstående att det var Fadern som krävde att vi skulle mörda hans Son. Se vidare om detta i texten Vem ville döda Jesus? Det var ju djävulen som ville och planerade att mörda Jesus och sen var det djävulens barn som gladligen tog sig an och villigt utförde vansinnesdådet.

Både 1917 års bibel och bibel 2000 antyder i sina översättningar att Fadern frestar till synd. Det är fullständigt fel! Den himmelske Fadern kan inte fresta någon till synd - än mindre kräva att vi skall mörda någon åt honom. Nej det är alltid människans egna begärelser och lockelser som hon frestas av. Faderns vilja är det motsatta - snarare att rädda, genom att dra människan ut ur all denna ondska. Vilket med all tydlighet framgår i den grekiska grundtexten för den som ärligt studerar den. Också Jakob skriver i sitt brev 1:12-19 att:  

"12   Salig är den man som är ståndaktig i frestelsen; ty när han har bestått sitt prov, skall han få livets krona, vilken Gud har lovat åt dem som älska honom.
13   Ingen säge, när han bliver frestad, att det är från Gud som hans frestelse kommer; ty såsom Gud icke kan frestas av något ont, så frestar han icke heller någon. 
14   Nej, närhelst någon frestas, så är det av sin egen begärelse som han drages och lockas. 
15   Sedan, när begärelsen har blivit havande, föder hon synd, och när synden har blivit fullmogen, framföder hon död. 
16   Faren icke vilse, mina älskade bröder. 
17   Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker.
18   Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens ord, för att vi skulle vara en förstling av de varelser han har skapat. 
19   Det veten I, mina älskade bröder."

[Jak. 1:12-19.]

Varför har man då översatt texten så som man har gjort? Ja, den enda anledning, som jag kan se, är den att kyrkorna behöver detta beteende hos sina medlemmar för att kunna ha kvar dem som just medlemmar. Jag menar; för att kyrkan skall kunna överleva som institution måste den ha omkring sig en tjatande pöbelskara vilken aldrig är nöjd och aldrig kommer till insikt om vad Fadern faktiskt har gjort, gör och därför troligen kommer att göra fortsättningsvis. Detta permanentar behovet av späkande ritualer och verkningslösa fördummande ceremonier, de blir ett måste för att blidka den fjärran varande till synes ointresserade och snåle Fadern som tydligen glömt bort den stackars människan i hennes elände och skenbara av kyrkan permanentade oförmåga.

Dessutom sade dåvarande ärkebiskopen inom Sv Kyrkan, KG Hammar från Uppsala, när han var i Karlstad domkyrka den 2 februari år 2000 att: "Vi har inget original på Guds tilltal. Allt är ett virrvarr, ett mysterium, en hemlighet." (VF torsdagen den 3 feb. 2000, sid 9.).

Stackars själ som lever i ett sådant kaos! Annat är det med oss som tror på Jesus och som är den himmelske Faderns barn. Vi känner ju vår Fader. Han är ingen "hemlighet" för oss! Och inte är han något "virrvarr" heller.

Ärkebiskopen fortsatte: "Gud kan aldrig bli vår egendom, något vi äger och kan plocka ned i ryggsäcken och vandra vidare med." Så talar bara den förvirrade själ som är utan Gud! Sen försöker han förleda oss andra att tro att inte heller vi kan vara Guds barn. Ett barn "äger" väl sin Fader och kan visst vandra vidare med honom? Fadern har ju gjort sig en boning, enligt Jesu egna ord, hos den som älskar honom och håller hans bud. Kanske inte att han bor i ryggsäcken, men väl hos den människan.

   "23.  Jesus svarade och sade till honom:
Om någon älskar mig, så håller han mitt ord; och min Fader skall älska honom, och vi skola komma till honom och taga vår boning hos honom."

[Joh. 14:23.]

Kyrkornas lögnaktiga budskap i deras förvrängning av Fader vår medför således ett ständigt nötande på kyrktröskeln. Det garanterar därmed hela kyrkosystemets fortbestånd och överlägsenhet över gemene och betydelse som varande verktyget i vilket den himmelske Fadern påstås helst, och då enbart, av någon outgrundlig anledning, bara låter sig förmedlas och tjänas. Och där blidkas medels ständigt återkommande kringskurenhet av människornas frihet och förmåga i simpla torftiga ceremonier, oändligt hymlande hycklande, fånigt tjat och fördummande späkande och självförnekande ritualer, ackompanjerat av ett öronbedövande irriterande störande hemskt orgelbrus och klockors förargelseväckande buller och skrammel, bittida och sent. Itutad att Gud är ett virrvarr som ingen kan begripa sig på, ett mysterium som ingen kan förstå och en hemlighet, läs sekretessbelagd, och därmed förbjuden för oss alla.

Hela kyrkans system går alltså ut på att skrämma den enskilde människan till, och permanenta henne i denna vettskrämdhet, som stupid i en artificiell påtvingad behovsställning med ett ständigt gnäll på denne tillsynes slöe och vid det här laget lyhörde hemlighetsfulle, mystiske virrvarrens Fader som inte bara tycks vilja dröja med att ge människan det hon behöver utan också ständigt förleder henne till synd som han sedan skall, efter många om och men, till slut äntligen förlåta henne, men bara om hon dessutom först bestialiskt mördar hans Son, sedan kräver att hon ångrar sitt förräderi och hänger sig i närmsta träd. (Eller så får hon väl leja Judas Iskariot till det.)

Men nu är det faktiskt så att Fadern är inte i himlarna och tydligen inte heller hos ärkebiskopen i Uppsala. Och inte bor Fadern i någon kyrkobyggnad heller här på jorden; i hus som byggts av människohänder. Fadern är himmelsk till sin natur och bor hos, gör sin boning hos, den som älskar honom och därför håller hans bud - vare sig utövaren befinner sig inom någon av himlarna eller på jorden. Inte heller låter han sig dröja för den som behöver honom. Han är alltid hos den som har ett ödmjukt och förkrossat hjärta. (Ps. 34:19.) Och det oavsett var denne vandrare vidare befinner sig någonstans. Inte heller lämnar Fadern någon i sticket utan bär den svage och styrker den stapplande och mättar den hungrige med sitt goda (Ps. 23) osv. Lovad vare hans härliga namn!

Den himmelske Fadern är alltså inte vare sig dräng åt människan, anstiftare till mord, slö, likgiltig, virrig, hemlighetsfull, lyhörd, mystisk, snål, förledande människan i frestelser till synd och/eller bortrest!



 

 

 

Rätt övning ger rätt färdighet.

 

 

 

Gå tillbaka till sanningen.nu

 


. Denna sida är gjord av © Dag Blomqvist.

Uppdaterad första gången 1999-12-06, sista gången 2008-12-30.
Vill Du fråga om något, göra en kommentar till texten kan Du skriva till mig på denna adress.