JESUS, var det verkligen hans rätta namn? Var inte Jesus hebré? Talade inte han arameiska?

.

NAMNET  FRAMFÖR  ANDRA  NAMN  ÄR ... ?

.

 

 

 

Innan man lär känna en människa lite närmare är det kanske på sin plats att först få klart för sig vad han heter så att man vet vem det är man talar med.

Nu påstår man att han hette Jesus. Men gjorde han det? Ordet Jesus är ju grekiska och han var inte grek. Han var hebré.
Ordet jesus betyder: räddare på svenska. Jesus är således ett låneord från grekiskan. Eftersom han inte var grek undrar man då vad hans riktiga namn var. Ordet räddaren på hebreiska heter: Josua. Och på arameiska heter det: Jeschua som i sin tur är en förkortning av Jehoschua som betyder "Herren är frälsning".

Räddarens namn var således Josua, eller snarare Jeschua. För så vitt jag vet så talade han arameiska.

Hans titel, eller ämbetsbeteckning, var på hebreiska Mäschiah. På arameiska blir det Meschicha. Eller som vi säger på svenska: Messias. På grekiska säger man, traditionellt sett, Christos*. På svenska säger vi Kristus.

[*Ang ordet Christos se nedan under "ETYMOLOGI".]

Detta ger: Meschicha Jeschua.

Om man förutom detta lagt till ett efternamn, släktnamn, som vi gör i svenskan, hade det sagt oss vems son han var. Han, som människa, var son till Josef. Nu menar han själv att han hade den himmelske Fadern som sin verklige far. Men det var han först efter sin andliga födelse. För "människan måste födas på nytt av ande", säger han själv. Och han var ju en människa precis som du och jag.


Om vi tillerkänner honom denna andra födelse, på-nytt-födelsen, tillerkänner vi ju honom också den som var far till honom i denna på-nytt-födelse. Den man som avlade honom blev ju hans far och den kvinna som födde honom i på-nytt-födelsen blev hans verkliga mor. Denna kvinna var anden, precis som han själv säger att människan måste födas av i den andra födelsen, på-nytt-födelsen, för att kunna gå in i "himlarnas rike". Faderns som heter på hebreiska: bar abbas.

Hela hans riktiga namn var således:
Meschicha Jeschua bar abbas.

Vilket blir på svenska:
Den smorde konungen räddaren faderns son.

Ett alternativ (helt språkvetenskapligt riktigt) vore att översätta den bestämda artikeln varande såsom ett personligt pronomen. Detta skulle ge lydelsen:

FADERN
SOM RÄDDARE,
SOM SMORD KONUNG,
SOM SON.

Detta är inte fel om vi tar med i beräkningen vad han faktiskt själv säger:

 

"Den som har sett mig, han har sett Fadern. Huru kan du då säga: 'Låt oss se Fadern'? Tror du icke, att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? De ord jag talar till eder talar jag icke av mig själv. Och gärningarna, dem gör Fadern, som bor i mig; de äro hans verk. Tron mig: jag är i Fadern och Fadern är i mig*."

[*såsom en tanke. Se Joh. 1:1.
Joh. 14:9-10.]

Det var alltså Fadern som själv uppträdde: SOM RÄDDARE, SOM SMORD KONUNG OCH SOM SON i personen Mäster Jeschua.

I Matteus evangelium frågar Mäster J: "Vem sägen då I mig vara?" Simon Petrus svarade och sade:

 

"Du är som smord, det högsta livgivande väsendets som son." 

(Matt. 16: 15-16. Enligt den grekiska grundtexten.)


ETYMOLOGI

Det gjordes nog ett misstag i översättningen från hebreiskan till grekiskan när man valde det grekiska ordet christos. Ska sanningen fram så är ordet christos, som används i vår svenska bibel, troligen en efterhandskonstruktion. Jo - för läs igenom följkande redogörelse för detta ord och du kommer nog att tänka lite annorlundare efter det.

 

C H R I S T O S
Konstlad
Sminkad 
Artificiell 
Oäkta

E L L E R
eller
eller
eller
eller

C H R E S T O S?
okonstlad?
osminkad?
genuin?
äkta?

 

Kristus stavas inte i grekiskan med k, som i kappa, utan med ch. Chi.
(läses som i ordet champinjon).

Det grekiska ordet christos betyder enligt lexikon: sminkad, anstruken, smord, konstlad. Alltså något man gör utanpå en människa, som t.ex. ska in på en teater och spela en roll i en pjäs, i ett påhittat aktstycke. Något man gör utanpå någon som ska ikläda sig en annan personlighet och spela denne, utan att vara den personen i verkligheten. Tanken går till uttrycket: "vitmenade gravar".

Medan ordet chrestós, uttalas med långt e, betyder bl.a.:
"brukbar, nyttig, tjänlig, duktig, god i sitt slag, käck, hederlig, ärlig, redlig, rättskaffens, uppriktig, godsint, godhjärtad, trofast, oskyldig, okonstlad och medförande eller bådande lycka".
Alltså är chrestós en samlingsbenämning för enbart inre fina egenskaper. Då först blir det också någon mening med det hela. För ordets grundbetydelse är: bruklig, tjänlig att använda, duktig. Och förändras inte vårt inre till detta är vi förlorade. Ty det är detta sätt att vara som är målet. Vem som helst kan kolla upp dessa ord i ett grekisk/svenskt lexikon.

En intressant jämförelse man kan göra är att ordet chrestós: brukbar, nyttig, tjänlig osv. vars motsvarighet: obrukbar, onyttig, otjänlig osv har sitt ord i grekiskan, nämnligen faúlos, eller phaúlos som ett annat lexicon skriver.
Se här vad jag har hittat i lexikonen:

Passow's Grekiskt och Svenskt lexicon skriver om phaulos:

Studie-Bibelns Grekisk-Svensk ordbok skriver:

[Med anledning av ovanstående ords betydelse skulle jag vilja
rekomendera boken; Dödahavs rullarnas hemlighet av Michel
Baigent och Richard Leigh.
ISBN 91-7608-600-3. Läs den!]

 
Historiska fakta talar för urkundsförfalskningar.

Den grekiska "grundtext", som jag har tillgång till, återfinns i Studie Bibeln, (ISBN 91.536.3991.x740.001). Där använder man uteslutande ordet christos. Min misstanke är därför den att någon tagit bort e i chrestós och satt dit i så att det blivit christós. Den misstanken styrks av att det bl.a. i boken Bibelkunskap, av S. Lindholm och G. Thulin (Metodis handledning 2, på sidan 147, står under rubriken "Har Jesus levat?":
"3.
Den romerske historieskrivaren Suetonius. År 49 fördrev kejsare Claudius (41-54) alla judar från Rom, se t.ex. Apg. 18:2. Om detta säger Suetonius: 'Judarna, som på grund av Krestus (Kristus) förorsakade mycket oro, fördrev han (Claudius) från Rom.'"

Varför har man satt Kristus inom parentes? Dög inte det ursprungliga "krestus" (chrestós) som historieskrivaren använde?

 Vidare vill jag citera Illustrerat bibellexikon, spalt 2931:

 

"De utombibliska källorna till Jesu liv är fåtaliga och ytterst sparsamma. Det synes tillhöra hans "förnedring", att hans liv i köttet gick den stora yttervärlden så obeaktat förbi. Som den Uppståndne kom han däremot under loppet av kort tid att omforma hela världshistorien. De antika historikerna har endast korta notiser.
Tacitus nämner de kristna (chrestianerna) i förbindelse med berättelsen om Roms brand och säger att detta namn härstammar från en "Chrestus, som prokuratorn Pontius Pilatus hade låtit avrätta under härskaren Tiberius". - Sedan utlöser Tacitus sin kulturkritik över "den fördärvliga övertro", som liksom allt annat skändligt också har utbrett sig i Rom.

Något senare säger Suetonius i sin berättelse om kejsar Klaudius, att denne "från Rom jagade judarna, som under anstiftan av en Chrestus ständigt vållade oro".


Kyrkan kunde inte annorlunda.

Vem vill tro på teater? Vem vill själv spela teater med sitt liv? Och det under en tid då hatet mot förljugenheten bara växer i styrka inom var och en av oss som söker sanning, rättfärdighet och inre vila. Personligen tycker jag mig också hos Mäster Jeschua se den tendensen som formerade sig i ett fullständigt dödsförakt och hat mot lögn, orenhet, obarmhärtighet, egoism, högfärd och allt konstlat, i vilken skepnad det än uppträdde.
Ordet christós är därför den absolut sämst valda benämningen på honom med tanke på hans liv, personlighet och budskap. Däremot relaterat till kyrkornas tankekonstruktion, teologi och liturgi som underlag för att kunna förklara folk för predestinerade till himlen passar den däremot perfekt. Som hand i handsken.

Kyrkan kunde inte välja benämningen chrestós för det ordet är en benämning på ett genuint rättskaffens inre sätt att vara. På inre absoluta "brukliga, tjänliga, okonstlade och hederliga" egenskaper. Och dessa har inte kyrkan. Inte heller har hon strävat efter dem. Hon har till och med förbjudit sina medlemmar att tro sig kunna skaffa sig dem, eller leva ut något åt det hållet. Kyrkan har istället syndförklarat all sådan strävan i sann Jante-lags anda. I ond avundsjuka har hon stämplat det som kätteri och behandlat dess utövare med iskallt barabari. All frälsning enligt hennes teser vilar på någon sorts diffus nådens gåva. Deras himmelska 'körkort' skall de få liksom en 'julklapp' via posten. Skänkt av någon avlägsen rik gammal fabror.

Att människan själv med trägen läsning i Guds ord, teoriboken, för att lära sig förstå hans vilja och i egna praktiska övningar, körlektioner, inhämta kunskap och därmed med beprövad erfarenhet i sitt sinne "tenta" av i sina praktiska handlingar mot sin nästa för att förverkliga hennes andes längtan att vara rättfärdig (en chresten) har kyrkan alltid motarbetat. Än har hon kallat det som varande villfarelse, än som kätteri och än som köttets gärningar. Till och med för högmod. För kyrkan är kristendom ett utanpåverk, ritualer och åter bara ritualer; ett sorts sjukligt maniskt tvång. Men av sådan träldom och andefattigdom blir ingen människa rättfärdig. Och kan det inte heller.
 

Antikrist

Benämningen Chrestós används således på den person som är så som detta ord beskriver. Eftersom Jeschua blev så benämnd visar på att han verkligen var sådan. Och utifrån detta faktum kunde man konstatera att han faktiskt var "smord" av Gud. På inget annat sätt kan man heller se om någon är smord av Gud. Annat än just genom att "läsa av" den personens sätt att vara (leva); tänka, säga och göra. Av frukten skall man känna trädet.

Det rinner inte någon kletig, halkig, slemmig olja nedför ansikte på en som är "smord" av Gud. Den smörjelse som det här handlar om är en andens smörjelse. En inre andlig "smörjelse" som visar sig i den personens val av tankar, ord och gärningar. Det är som en sa en gång: "Det är inte personens stora egenskaper som räknas, utan det bruk hon gör av dem."

Samtida historieskrivare kallade honom för Chrestós - varför skulle vi nu i vår tid göra något annat? Därav också den första anledningen till att jag personligen egentligen är en antikrist = motståndare till christos men en förespråkare för chrestós.

Den andra anledningen till att jag är en anti-christ är att jag inte tycker om falskhet och utanpåverk som substitut för det goda och sanna. Jag gillar inte christos som sådant om det ska appliceras på Mäster Jeschua eller på dem som vill leva upp till hans ädla vilja. Om vi nu promt måste välja något av dessa två grekiska ord då väljer jag naturligtvis ordet Chrestós. För, som sagt, båda orden: chrestós och christos, är grekiska ord medan Mäster Jeschua egentligen var hebré.

Nu är det också så att benämningen Chrestós uppgift inte bara är att stå för, och benämna, det sanna genuina inre fina egenskaperna. Dess funktion är också att skydda dess eventuella bärare i det att det i sig självt också är preventivt mot den onda förrädiska självhävdelsen. En människa kan nämligen gå omkring och skryta med att hon är en "kristen", att hon är en ytlig människa (det är ytligt att skryta hon är alltså "sann" så långt. Men vem kan gå omkring och påstå att hon är en chresten? Det går inte hem hos omgivningen om någon går omkring och skryter om hur fina inre egenskaper man har. Redan detta skryt är ingen fin inre egenskap. De inre fina egenskaperna påvisar man för sin omgivning genom att enbart bara leva ut dem i sitt umgänge med sina medmänniskor.

Det är alltid någon annan som bör fälla omdömet om mig som person och mina kvalitéer för att det skall vara något värt. Kyrkorna däremot behöver ordet christos för sin överlevnad. Det man inte har inuti kan man ju alltid påskina att man har genom att måla det utanpå. Det är som han som sålde klockor utan urverk och med påmålade visare på urtavlan. Det såg ut som en klocka - men det var ingen fungerande klocka. Det var bara ett skal som såg ut som en klocka. En illfundig förrädisk bild skapad för att bedraga och lura.

Allt det kyrkan står för och representerar är ett utanpåverk. Kyrkan är påstruken och sminkad på utsidan. Man frågar ju inte efter proselytens inre. Ja, hon kan inte fråga efter det inre eftersom varken hennes lära eller ritualer medger det. För det räcker bl.a. med att du är född i Sverige eller i en speciell släkt, eller att du utför en viss ritual för att bli bedömd vara en kristen, och det god kristen, dessutom. Och du kan också själv hävda detta. För det finns inga andra kriterier, vare sig i hennes lära eller i praxis, på hur en kristen just blir en kristen. Det räcker att du ser ut som en "klocka" påmålad och uppsminkad, utanpå smord.
Men aldrig så med en som är en Chresten. Hennes inre tickar och går alla ritualer och krims krams förutan. Och de visare som hon har visar i gärningar sitt inre urverks kvalité och perfektion.

En som skryter med yttre sminkningar; altarblommor, färger, skrudar, cermonier, manier och ritualer, tider dagar och år som legitimation för sin påstådda kapacitet, hon är en kristen. Den som inte befattar sig med dylikt trams utan tyst och troget i vardagens enkla sanning kärleksfullt strävar vidare i enligthet med sin Herres vilja målmedvetet invävd i sina relationer med andra, hon är en Chresten. Däri ligger en dold hemlighet, en ren och klar ädelsten; det preventiva i ordet chrestos. Också av denna anledning är jag en anti-krist = mot christos.



 

 

 

 

Rätt övning ger rätt färdighet.

 

 


 

tillbaka till sanningen.nu

 

 


Denna sida är gjord av © Dag Blomqvist. Uppdaterad första gången 1999-02-20 sista gången 2008-12-24.
Vill Du fråga om något, göra en kommentar till texten kan Du skriva till mig på denna adress.