UPPSTÅNDELSEN

 

 

U p p s t å n d e l s e n    p å    d e n    y t t e r s t a    d a g e n

Skall vi uppstå den sista dagen?

Skall Jesus låta den mänskliga fysiska kroppen uppstå från den jordiska graven? Vem skall uppstå?

Hur går det till när Jesus uppväcker?

 
Är du intresserad av vad jag kommit fram till i mitt sökande? Läs då nedanstående text. För i Jesu egna ord, såväl som i grundtexten och som i den svenska översättningen av bibeln, finns faktiskt svaren på frågorna. 

 

.

.

 

Kap 1: Vad Jesus menar med liv1) och död.
Kap 2: Den exakta tidpunkten för övergången från död till liv.
Kap 3: "Uppståndelsen" och "på den yttersta dagen". Är det någon människa, eller något annat, som skall uppstå?
Kap 4: Vad menar Jesus med ordet: uppståndelse?
Kap 5: Sadducéernas och Jesu syn på uppståndelsen.


När jag beslöt mig för att skriva om uppståndelsen anade jag inte att det fanns så mycket att ta reda på om den. Jag hade min ärvda uppfattning om en "uppståndelse på den yttersta dagen" och med den trodde jag mig veta allt. Men, som det visade sig, så handlar det om något långt mer allvarligare och något också mera nära förestående än jag i min vildaste fantasi hade kunnat ana. Och varför skulle jag behöva ana något annat? Präster och pastorer hade ju lärt mig hur det låg till och något annat trodde jag inte heller att det var.

När sanningen om uppståndelsen, så som Jesus framställer den, verkligen går upp för oss alla och envar kommer nog den största väckelse vi någonsin har skådat. Ljuset, som jag hoppas skall lysa fram i denna avhandling, får alla fäderneärvda teser och antaganden att blekna bort till noll och ingenting. Likt Martas tro om Lasarus uppståndelse på den "yttersta dagen", när Jesus vräker sig på henne med orden:
"-JAG! Jag är uppståndelsen och livet, den som tror på mig han skall leva om än han dör."                                                                                                         "-Jaha?" tänker jag, och frågar mig förvirrat: "-Vad skall vi då ha en "uppståndelse på den yttersta dagen" till?"
Läs och begrunda ...
 
 

Vad Jesus menar med liv1) och död.

Den svenska bibelöversättningen skriver att de: "har övergått från döden", medan den grekiska grundtexten skriver "utan har gått över ut ur dödens till livet1)". Dödens vaddå? Jo, ut ur dödens sätt att leva. Hur kan jag nu säga detta? Jo, se här vad Jesus säger i Luk. 15:21 om den förlorade sonen (som lämnat livet bland svinen, gjort sinnesändring och vänt om från främlingslandet och gått hem till Fadern för att tjäna honom):

 

"Men sonen sade till honom: ”Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig; jag är icke mer värd att kallas din son.” 
Då sade fadern till sina tjänare: ”Skynden eder att taga fram den yppersta klädnaden och kläden honom i den, och sätten en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämten den gödda kalven och slakten den, så vilja vi äta och göra oss glada. 
Ty denne min son var död, men har fått liv1) igen*; han var förlorad, men är återfunnen.” Och de begynte göra sig glada."

 

[Luk. 15:24. Citat ur 1917 års bibelöversättn.
Fet stil och understrykning gjord av mig.
*OBS ordet "igen" finns inte i grundtexten.]

 

 

Sonen hade inte varit fysiskt död. Han hade bara varit i ett annat land och tjänat en annan herre. Ändå så sa Jesus att han hade varit död. Och i Paulus brev till Timotus får vi svaret:

 

 

"Men en sådan som allenast gör sig goda dagar, hon är död, fastän hon lever.

[1 Tim. 5:6.]

 

 

För det var ju där som sonen hade förslösat sin förmögenhet med vin, kvinnor och sång.
Jesus säger vidare i Joh. 5:24:

 

 

"Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv1) och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden* till livet1)."

[Joh. 5:24.]

*Enligt den grekiska grundtexten står det: ”dödens”.

 

 

I dödens är alltså den: som inte hör hans ord och som inte tror. (Och därmed tjänar en annan herre.)
För även i Joh. 11:25 säger han:

 

 

"Den som tror på mig, han skall leva1), om han än dör."

    [Joh. 11:25.]

 

 

 

"Och en annan av hans lärjungar sade till honom: ”Herre, tillstäd mig att först gå bort och begrava min fader.” Då svarade Jesus honom: ”Följ du mig, och låt de döda begrava sina döda.”

[Matt. 8:21-22.]

 

Och här börjar vi se att det är skillnad på död och död, enligt Jesu sätt att tala. Vi ser alltså; att vara i dödens är ett sätt att vara = inte höra, att inte göra och att inte tro. Och att den som hör och gör (Matt. 7:24); i handling lever ut sin tro, tror, då följaktligen lever1), har evigt liv1). Alltså kan vi leva2) men ändå vara döda. Samt att vi kan vara döda men ändå vara levande1).

Därmed är det väl ändå belagt vad Jesus menar med att egentligen vara död, vilket då är motsatsen till livet1), det eviga livet1). Att vara fysiskt död och begraven är något helt annat.

Johannes skriver i 1:4-5 att:  

 

"I det var liv1), och livet1) var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed." 

("och mörkret har det inte begripit" skriver grundtexten.)

[Joh. 1:4-5]

 

Att förstå är således förutsättningen för att man skall kunna sätta tro till det man hör.

Detta är inget konstigt med att detta att förstå, är det eviga livet1). Det är ju det nya som kom i och med Jesu förkunnelse. Den som inte förstår det han hör har ju heller inget att tro på. Han/hon har på sin höjd bara samlat på sig olika faktauppgifter att komma ihåg, såsom en dator, och är därmed fortfarande kvar i sitt mörker och är då också i dödens fastän han/hon bevisligen lever2); ja, lika död som en dator. I Joh. 3:36 kommer detta fram tydligare:

 

"Den som tror på Sonen, han har evigt liv1); men den som icke hörsammar Sonen, han skall icke få se livet1), utan Guds vrede förbliver över honom."

[Joh. 3:36]

 

Den som inte tror på Sonen är alltså död. Egentligen; är i dödens; den dödes sätt att leva. Och den som tror, han/hon har evigt liv1).

För att förtydliga detta ytterligare så vill jag också visa dig hur det grekiska språket, inte bara skiljer på död och död utan också skiljer på liv och liv1).

När Jesus talar om livet1), det liv1) som han vill att vi skall ha, som han vill att vi ska gå in i eller sträva efter, så handlar det alltså om ett speciellt sådant. Grekiskan har nämligen tre olika ord för liv. Vart och ett av dessa syftar på respektive sorts liv.

Det är
1)    zoé, "lifsuppehälle, gods och egendom, förmögenhet, ... 2) hos Att. i allmh. lif, lefvandssätt, lefnadsart." (Grekiskt och Svenskt lexicon av F Passow)
Detta zoé kommer av záo, som betyder: leva, vara eller bli levande. Detta záo ingår i det sammansatta ordet anazaó som betyder: leva upp, få liv.
2)    bíos, som betyder: "lif, såväl menniskors, som djurs, äfv. om växtlifvet: ish. angenämt behagligt liv, lifstid. 2) lefnadssätt, yrke, lifsuppehälle, förmögenhet: i allmh. lefnadsförhållande. 3) de lefvande, verlden och menniskorna, tingens lopp. 4) lefvernesbeskrivning." (Grekiskt och Svenskt lexicon av F Passow)
3)     psyché, som egentligen betyder: "andedräkt; själ, liv; av psýcho, andas"

(Ill.bibel-lexikon)

Jesus använder uteslutande endast ordet
zoé, i förbindelse med evigt liv, livets bröd, uppståndelsen o livet, att ha liv och över nog osv.
bíos, i förbindelse med njutande av livets goda,
psyché, i förbindelse giva sitt liv, älska sitt liv, den som giver sitt liv för min skull. Törs jag säga: själva viljan att leva?

Man ger inte zoé-livet för Jesu skull utan man överger "viljan till sitt jordiska liv", psyché-livet, fysiskt dö, kanske ändå också att psykiskt dö, för hans skull, för att vinna zoé-livet. Man kan också uppge bios-livet, det materiellt goda, för att vinna zoé-livet, det eviga livet.

 

24   Därefter sade Jesus till sina lärjungar: ”Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig. 
25   Ty den som vill bevara sitt liv3), han skall mista det; men den som mister sitt liv3), för min skull, han skall finna det. 
26   Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ3)? Eller vad kan en människa giva till lösen för sin själ3)?”

[Matt. 16:24-26.]

 

Några andra liv talar inte Jesus om. Således finns det inte heller något annat sätt att leva på än dödens sätt, som Jesus går emot, som något värt att frukta och hata. För "den som tror på honom skall leva om än han dör". Den fysiska kroppens död är alltså inget att frukta för.

Därför att inför hans domstol existerar vi ju alla, somliga till dom, somliga till liv1). Och det oavsett om vi är fysiskt levande eller döda.  

 

"24   Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv1) och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet1)
25   Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den stund kommer, ja, den är redan inne, då de döda skola höra Guds Sons röst, och de som höra den skola bliva levande1).
26   Ty såsom Fadern har liv1) i sig själv, så har han ock givit åt Sonen att hava liv1) i sig själv. 
27   Och han har givit honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson. 
28   Förundren eder icke över detta. Ty den stund kommer, då alla som äro i gravarna skola höra hans röst 
29   och gå ut ur dem: de som hava gjort vad gott är skola uppstå till liv1), och de som hava gjort vad ont är skola uppstå till dom."

 

[Joh. 5:24-29]

 

 

 

När sker då uppståndelsen?

Den exakta tidpunkten för övergången från död till liv1).

Jesus säger i Joh. 5:24-25:

 

 

"24   Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden* till livet1)
25   Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den stund kommer, ja, den är redan inne, då de döda skola höra Guds Sons röst, och de som höra den skola bliva levande."

[Joh. 5:24-25.]

*Enligt den grekiska grundtexten så står det ”dödens”.

 

 

Medan den grekiska grundtexten formulerar vers 24 så här:

 

 

"Det kommer en stund och nu är den, så ofta som* de som döda** skall höra röstens sonens det högsta väsendets, och som hör de skall leva1)."

 

[*Det grekiska ordet här är hóte som också betyder: så ofta som
Det används också i Matt 25:31 m.fl. ställen; "Så ofta som Människosonen
kommer". (Ang. ordet "människosonen", se texten all makt.)
**Egentl.: som lik. Som en med en kropp men utan ande - utan liv.
Lägg märke till ordet som. Jesus talar således om en levande person, 
men inte att han/hon var ett lik utan att han/hon ”bara” var som ett lik.
Joh. 5:25.]

 


Till lärjungarna sa han alltså detta, till dem som befann sig inom hörhåll, alltså till då fysiskt levande personer, nämligen, att stunden redan var inne. Ja "nu är den". Således var stunden inne redan för över 2000 år sedan då de (som var) som döda, en levande kropp utan liv1), skulle övergå från dödens till livet1).

Således kan vi vara fullt förvissade om att denna övergång från dödens till livet1) inte är något som ska ske i en avlägsen framtid efter det att vi dött den biologiska döden och lagts i den jordiska graven. Nej den stunden "är redan inne", "nu är den", precis så som det står här i Joh. 5 (Om uttrycket den "yttersta dagen" återkommer jag till längre fram i texten.)

Vers 24 är intressant:

 

"Sannerligen, sannerligen säger jag er, att den (som) tanken som är fästad vid ordet mitt (är) hörsammande* och håller* för sann den som sänt mig, han har* (zoe-) liv oändligt, och till (dom) utskiljning inte den kommer*, utan har gått över ut ur dödens till (ten zoen-) livet."
 

[De ord som är *märkta är i presens. Vilket betyder: att det händer och sker nu.
Ord inom parentes är av mig insatta ord för att höja 'läsförståelsen' eftersom
citatet är en ord för ord översättning direkt från den grekiska grundtexten.]

 

Detta är alltså en språkvetenskaplig riktig återgivning i en ord för ord översättning och inte någon ny religiös trosuppfattning som jag försöker dupera dig med. Detta kan också vem som helst själv kontrollera. Jag visar dig bara vad det är som står i skrifterna.

Ordet hörsammande är översatt från grekiskans àkoúon vilket betyder i infinativ: höra, förnimma, hörsamma, lyda. Nu står ordet här i citatet i presens. Mästaren talar alltså här hela tiden i presens, i nutid, och menar att den människa som i nutid är hörsammande, han/hon har, i samma nutid, gått över "ut ur dödens till livet1)". Uppståndelsen 6), övergången, såsom Jesus ser den, är således inte i futurum, alltså något som skall hända i en avlägsen framtid utan händer när en person hör honom och tror på det han säger.


Detta, att det sker nu, sa han redan i vers 25 som vi såg tidigare. Alltså, när han kommer fram till vers 28 syftar han tillbaka till tidpunkten han angav i vers 25, och där uttryckt i orden:
érchetai   ora         kai   nun  estin
kommer   en stund och   nu    är den.

Således finner vi att uppståndelsen 6) (övergången från dödens till livet 1)), är ett förlopp som startar precis när som helst. Och då endast när någon hör hans ord och tror på dem. Ja, redan idag. Men också, som klart framgått, hos hans samtida redan för 2000 år sedan.

Också Johannes sällar sig till denna typ av beskrivning om att övergå från döden till livet. I hans 1:a brev står det uttryckligen:
 

 

"Vi veta att vi hava övergått från* döden till livet 1), ty vi älska bröderna. Den som icke älskar, han förbliver i** döden."

[*Den grek.grundtexten skriver:
"vi har flyttat oss ur dödens till (el. in i) zoé-livet". 
Obs. genitiv s:et i dödens.

Lägg också märker till vem som har flyttat vem.
1 Joh. 3:14.]

 

Men så var de två uttrycken:
 
 

"Uppståndelsen"
och "på den YTTERSTA dagen".


Är det någon människa, eller något annat, som skall uppstå?

Jesus säger i Joh. 6:39-40, :

 

”Och detta är dens vilja, som har sänt mig, att jag icke skall låta någon enda gå förlorad av dem som han har givit mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen.
Ja, detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom, han skall hava evigt liv, och att jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.”

[Joh. 6:39-40
Enl. 1917 års översättning.]

 

Det är flera saker här i den sista meningen som vi bör studera närmare:
1.    "jag skall låta dem uppstå".
2.    "... uppstå på den yttersta dagen."
3.    "att jag skall låta honom uppstå".

för i den grekiska grundtexten formuleras ovanstående citat på följande sätt, översatt ord för ord:

 

toúto dé estin tó thélema tou pémpsantós me, ína pan    o dédokén 
Detta och är   viljan         hans som sänt    mig, att varje som han har tillåtit 
moi, me  apoléso               eks     aùtoú,   allá       anasteso                        aùto 
mig, inte jag skall förlora  ut ur   hans*,   utan    jag skall reta till uppror  det
en               te escháte               heméra.
inom (på)   den minst aktade    dagen.

toúto  dé   èstin tò thélema tou pémpsantós me,  hína   pas
Detta och är       viljan         hans som sänt    mig  att     var och en
ho    theoron   tón hyión  kai      pisteúon eis                    aùtón   éche
som iakttagit  sonen        även   tror          på (alt. tillit till)  honom  har
dsoen    aionon,             kai   anasteso      aùtón
liv1)       alltid varande,  och jag skall reta detsamma** till uppror
te escháte heméra.
den minst aktade    dagen.

[Joh. 6:39-40
* Ordet är genitiv, singularis,  maskulinum och neutrum 
och har på flertal ställen i den svenska bibeln översatts
till hans, varför jag tillåter mig att göra likadant.
Att därför här skriva dem, som 1917 års övers. gör, är språkvetenskapligt fel.
**Detsamma syftar tillbaka till ordet det i vers 39 för att hålla sig
till det som Jesus talar om. Ordet aùtón är därmed följdriktigare
med artikel vilket utesluter alternativet att översätta det till honom
vilket 1917 års översättning, oaktat sakfrågan, har gjort.]

 

Alla som noga läser denna text ser att den person som har tillåtits honom, den skall han inte förlora ut ur. Ut ur vaddå? Jo, ut ur "hans" (Faderns vilja). Jesus skulle, genom att göra något speciellt, se till så, att den person som hade anförtrotts honom, inte förlorades ut ur Faderns vilja. Detta var Jesu uppdrag. Och hur går han då till väga?

1.
Nu står det i den grekiska grundtexten att han skall reta till uppror (låta uppstå, enl. 1917 års övers.) det inom den minst aktade dagen. Så det är alltså inte en person i första skedet, primärt, som han skall "låta uppstå" utan det som han benämner med ordet: det. Alltså; livet = Faderns vilja, det som personen inte skulle förloras ut ur och som hade verkat så att denne person hade kommit in i livet1) genom att denne hört Jesu ord, förstått det och att han/hon nu tror på.
Att skriva i vers 39: "jag skall låta dem uppstå", som den svenska bibelöversättningen gör, är ren förfalskning. Det grekiska ordet aùto är personligt pronomen 3:e person i singularis neutrum och inte något annat.

Vi tar det igen:
I vers 39 är det således något det som skall uppväckas hos den person som har anförtrotts Jesus. Detta det är Faderns vilja (egentligen; tanken som är fästad vid ordet. Se Joh.1:1-5.) Fadern ville att den personen skulle ha liv 1), det liv 1) som han/hon inte fick förloras ut ur.

Går vi till händelsen vid Sykars brunn så säger Mästaren i Joh.: 4:13-14 till kvinnan:

 

"-Var och en som dricker av detta vatten, han bliver törstig igen; men den som dricker av det vatten jag giver honom, han skall aldrig någonsin törsta, utan det vatten jag giver honom skall bliva i honom en källa* vars vatten springer upp med evigt liv 1).”

 

[*Här är det det som skulle aktiveras:
retas till uppror, uppväckas, resas upp. Inte en person.
Joh. 4:13-14.]

 

Och enligt den grekiska grundtexten:

 

Den som men under vissa omständigheter druckit av vattnet vilket jag skall ge honom absolut inte törstat med hänsyn till livstiden* utan vattnet som jag skall giva** skall föda inom honom en källa*** vattnets framspringande**** till förmån för liv 1) alltid varande.
  

[*tòn aiona, här översatt till livstiden. Men ordet kan även betyda enl. konsulterade lexikon: "livskraft, livstid, tidsålder, generation, lång tidsrymd, världen, världsaltet, universium, den nuvarande tiden i motsats till den kommande tidsåldern, ryggmärg.
Ordet betyder således inte: i evighet; vilket man i 1917 års översättning formulerat till "aldrig någonsin". 
**giva, med bibegrepp av något frivilligt, givande av ren god vilja utan förbindelse eller tvång.
***pegé, betyder enl lexicon: "källa, 2) metaph. ursprung, upphof, orsak. 3) ögonvrå, hvarur tårarana framrinna." 
****om varje snabb rörelse.
Joh. 4:14.

Översatt ord för ord av undertecknad.]

 


Egentligen beskrivs ett förlopp, där
a.    det vatten som Jesus giver
b.    blir (föder, retar till uppror) i mottagaren en källa (det)
c.    Antingen avses det fortsättningsvis:
att det är denna källas vatten, (alltså det vatten som springer upp ur denna källa, således inte det vatten som Jesus gav inledningsvis under punkt a)
eller:
att det är så att det är "vattnets framspringande" som är källan,
som när den är aktiv, är till förmån för ditt liv1). Alltså: "vattnets framspringande (är) till förmån för liv 1) alltid varande".

Jesus skall alltså ge personen en sak, ett vatten, som när det vattnet väl är där inne hos personen där skapar en källa, retar till uppror ett det, som i sin tur avger sitt vatten som alltid är till förmån för ditt liv 1). Alltså likamed: "jag skall reta till uppror det".

Har du hört uttrycket: "jaga någon med blåslampa"? Nu blåser lampan utanpå kroppen medan det Jesus talar om skall reta något det inom människan till en "alltid varande" flödande aktivitet som är till förmån för ditt liv 1). Ett liv som är utan början och utan slut = oändligt.

Detta liv 1) har aldrig börjat - det har alltid funnits. Det är bara det att det blir ditt först när du får denna källa aktiverad inom dig. Så att du är gående "ut ur dödens" och in i livet 1), det liv som redan fanns där oaktiverat.

Men det vatten som Jesus skall ge till mottagaren skall han ha druckit "under vissa omständigheter". "Den som men under vissa omständigheter druckit av vattnet ...". Och då närmar vi oss förståelsen av uttrycket: "den yttersta dagen" så som 1917 års bibelöversättning skriver. Eller som grundtexten valt att formulera det: "den minst aktade dagen".
 

2.
Den första tanke man får när man hör uttrycket "den yttersta dagen" är ju att tiden kommer att ta slut, men detta måste ju vara fel. För om tiden skall ta slut så skulle ju ingen rättegång alls över människornas gärningar behöva hållas. Eftersom det påföljande domslutet då inte hade någon tid på sig att verka. Vare sig om det nu blev en fällande dom; "till Gehenna", eller friande dom; "gå in i min Faders glädje". Men nu ligger det, som tur är, inte riktigt till på det viset.

Den "yttersta dagen"? Men sa han inte i Joh. 5:25 att det skulle ske nu?

De två uttrycken: den yttersta dagen och nu, kommer, som vi skall se längre fram i texten, inte att ta varken ut varandra eller motsäga varandra. De två kompletterar varandra. Det senare förtydligar det första. Men först måste vi försöka förstå vad han menar med uttrycket på den "yttersta dagen" och då måste vi gå till den grekiska grundtexten igen för att se vilka ord den har valt att använda där och sen också se vad de betyder var för sig.

Det blir alltså ordet escháte, yttersta, som vi skall titta lite närmare på. Varför jag har översatt det till "den minst aktade dagen" är därför att lexikonet skriver så här om detta ord:

 


 

Min tanke är att, eftersom det handlar om en speciell dag som är redan nu, "nu är den", handlar det inte om en sista dag i en avlägsen framtid utan ordet måste syfta på detsamma som latinet syftar på när det skriver: exstremus. Därav vårt ord extrem, som betyder att vara ytterlig.

 

Detta eftersom grekiskan har andra ord för ände, tidens ände. Det grekiskan använder för detta är télos. Detta ord har använts i bl.a: Matt. 10:22, Matt. 24:6, 13, 14.
Men även ordet syntélia, som kommer från ordet synteléo vilket i sin tur betyder sluta. Detta har använts i bl.a: Matt. 13:39, 40, 49, Matt. 24:3.

Jag brukar ta en liknelse till hjälp när jag skall försöka förklara ordet escháte, yttersta, för någon. Om du tänker dig att du har lagt ut ett nät i sjön. Sen drar du upp det och börjar sortera upp de fiskar du fått. De fiskar som du anser vara bäst lägger du i den låda som står närmast dig. (Ligger dig varmast om hjärtat. Betyder mest för dig.) De som är sämre lägger du i nästa låda som står bortom den första. Och de som är ännu sämre i den tredje lådan, osv. Du sorterar på det viset upp all din fisk i de olika lådorna för att slutligen lägga skräpfisken i den yttersta lådan. Den sista lådan. Den som är längst bort från dig räknat. I den sista lådan lägger du den fisk som du aktar minst. De som är minst värd i dina ögon. Den yttersta lådan.

Likaså är det med bordsplaceringarna vid en finare middag. Den person som står högst i rang och ära får den finaste placeringen (på Maktens högra sida) och den som står lägst i rang får den yttersta placeringen, nere vid dörren. Förstår du nu uttrycket "den minst aktade dagen"? Den "yttersta" dagen? Den dag som för dig är den sämsta dagen? En dag som Jesus benämner med uttrycket: "under vissa omständigheter".

I berättelsen om den förlorade sonen, finns det också en sådan dag. Då när han reste sig upp och gick hem till sin fader. Där beskrivs detta ords betydelse på ett bra sätt. För honom var det den sista dagen i tjänst hos svinägaren. Det var den dag som han aktade minst.

Det som ledde fram till hans beslut var ju en serie händelser ("under vissa omständigheter") där hans situation blev allt sämre och sämre kvalitetsmässigt enligt hans egen bedömning. Han hade ju spenderat bort hela sin förmögenhet och sen kom ju hungersnöden i landet och han lyckades till slut få tag i ett jobb där han fick vakta svin. Men nöden var så stor och maten så obefintlig att han inte ens tilläts äta det svinen åt.

När så den dagen kom då han insåg sin trängda situation ( "Den som men under vissa omständigheter druckit av vattnet ...".) ansåg han den dagen för att vara den sämsta. Det blev den dagen som han aktade minst värd, mest föraktad. Denna åsikt om sin prekära situation förstorades ju upp av det nya (källan) som väckts till liv, uppstått, inom honom, det han kommit att tänka på.

Nämligen att det var bättre hemma hos sin Fader (följa Faderns vilja) än att leva där bland svinen i ett främlingsland som dessutom hade hungersnöd. Inget där bland svinen närde honom längre, vare sig fysiskt eller psykiskt. Hans elände blev ju inte mindre av att han kom att jämföra sin situation, kom i "vissa omständigheter", med den han kunde ha om han gjorde uppror, reste sig upp, mot (från) sina "slemma" omständigheter och gick hem till Fadern.

Den nya tanken var egentligen kommen ur det "vatten" som tidigare kommit till honom och som nu under (eg. p.gr.a.) "vissa omständigheter" uppväcktes, födde, blev inom honom den källa, den förståelse som är ljuset i honom, "och ljuset var människornas liv", den aktivitet som "till förmån för liv alltid varande", retade honom till uppror och som fick honom (att tänka, säga och göra) att resa sig upp, på den av honom "minst aktade dagen". Mot just det som lett honom fram till den typ av dag som var så föraktlig.

Detta blev hans sista dag bland svinen. Den yttersta dagen. Men den yttersta på grund av att den dagen var så simpel och eländig för honom så att han lämnade den tillvaron bakom sig som något inget värt. Ledd av sin nya förståelse och det ljus han fått över vad bättre var trädde han in i en ny epok i sitt liv. Detta något hade sprungit upp till förmån för livet 1). Och som fått honom att resa sig upp, och gå ut ur dödens (sätt att leva) och gå raka vägen in i livet 1). Retad, aktiverad, av den nya tanken, se Joh. 1:1-5, till detta uppror på denna "yttersta", sista, sämsta, minst aktade dag, blev hans bästa dag.
 

3.
Användandet av ordet detsamma i vers 40 syftar tillbaka till ordet det i vers 39 för att hålla sig till det Jesus faktiskt talar om i detta sammanhang. Ordet aùtón är därmed följdriktigare med artikel vilket utesluter alternativet att översätta det till honom såsom 1917 års översättning oaktat detta har gjort.

Det är alltså inte någon person primärt, varken i vers 39 eller i vers 40 som skall uppväckas, uppstå, retas till uppror, aktiveras, utan det som i sin tur får honom att resa sig upp mot den gamla viljan (uppstå från de dödas) som bestod i att tjäna svinägaren i främlingslandet. Här har vi ju också nödvändigheten av att använda förståndet och visheten, de förmågor som kännetecknar andens närvaro. Se ordspråksboken 2. Vilka måste till för att anden skall kunna bli befruktad av denna nyaktiverade tanke.

För villkoret att detsamma skulle uppretas var ju "att var och en som iakttagit sonen" och "även tror på (alt. tillit till) honom" och även därmed "har liv 1) alltid varande". Detta var således grundförutsättningen för att det, detsamma, skulle aktiveras hos honom när han kom under vissa omständigheter, in i den minst aktade dagen.

Alltså först i andra skedet, som en följd av det första, inne i vissa omständigheter, sker det som Jesus lovade "att varje som han har tillåtit mig, inte jag skall förlora ut ur hans," som Johannes mycket riktigt också skriver. Vattnet han får blir i honom/henne en källa vars aktivitet, springer upp, till förmån för livet 1) hos honom.

Och nu är vi mogna att se efter i den grekiska grundtexten vilka ord Jesus använder när han talar om uppståndelsen som sådan.
 
 

Vad menar Jesus med ordet: uppståndelse?

I citatet, Joh. 6:39-40, fanns också verbet anístemi i 1:a pers. futurum; anasteso vilket betyder:  jag skall uppväcka, jag skall upprätta, jag skall uppröra, jag skall reta till uppror, jag skall omstörta.

Verbet anístemi 5) betyder enligt lexikon:
"låta uppstå, från säte, läger, säng, sömn, därför ock väcka, uppväcka, återuppväcka en död, transl. väcka ifrån sysslolöshet till verksamhet, uppväcka till strid, ... mot någon, i fientlig mening, uppreta, uppvigla, reta till uppror."

Substantivet anástásis 6), betyder:
"uppstående, när man uppreser sig ur en liggande eller sittande ställning, ish. uppstående ell. uppstigande för någon för att bevisa honom aktning, ... hos KS. uppståndelsen: framrusande ur ett bakhåll. 2) act. upplyftande, upprättelse, väckning. ... I fientlig mening, förjagning fördrivning, förflyttning från sina boningar, omstörtning, förstöring."

Plockar man isär ordet anástásis 6), som är ett sammansatt ord, så finner vi att det består av aná, som i genetiv betyder upp, (se Upptagen.) samt av ordet stásis. Vårt ord status kommer ifrån detta grekiska stásis, som enligt lexikon betyder:
"ställande, fastställande, sättande. 2) pass. stående, ställe ell. ställning, plats, hvarest man står ell. skall stå, ståndort. b) stånd ell. tillstånd, läge, i hvilket man befinner sig, status. c) uppresning, uppror, oroligheter, lagstridigt sammanträde af flere till våldsamt genomdrivande af deras politiska planer, derf. parti, faction i staten, inre tvist, tvedräkt. 3) vägning, afvägning, tillvägning, utvägning eller utbetalning af lön. Deraf stásiodes, som betyder upprorisk."

Ordet anástásis 6) förväxlas ofta med egeiro, som betyder i stort sätt samma som anástásis 6), men där finns en markerande och i detta sammanhang häpnadsväckande nyansskillnad som få tänker på. Jo, se här:

Verbet egeíro7) betyder enligt lexikon:
"1) uppväcka, uppliva, uppmuntra, transl. uppröra, uppreta, elda, liva. Om sjuka, upprätta, återställa: även om byggnader, upprätta, uppföra. 2) uppvakna,".

Substantivet égersis betyder: "uppväckande, uppmuntran, upplivande, upprättande."

Som du ser så används egeíro7) och égersis i huvdsak om uppvaknandet7), med tonvikten på att vakna upp7), uppliva7), uppmuntra7). Medan orden anístemi5)och anástasis 6) väger över åt uppvigla 6), uppror 6), uppresning 6) "från sysslolöshet till verksamhet", reta till uppror 6). Således återger ordet anástasis 6) något som är våldsammare till sin karaktär än det ordet egeíro7) anger. Anástasis 6) används när personen av en inre egen vilja valt att resa sig: t.ex.: i uppror mot, att resa sig upp för att tala osv., till något som inte var innan.

Se t.ex. hur Illustrerat bibellexikon redogör för egeíro7) och anastatóo av anístemi5):

Detta egeiro 7) används i Nya Testamentet om när Jesus "uppstod" 7). Ordet har mera betydelsen av att väcka upp 7) till det tillstånd som personen var i innan han/hon somnade in. Att blåsa på facklan som håller på att slockna så att den blossar upp igen 7). Att upptända 7) striden som håller på att mattas av.

Substantivet anastasis 6) är, som vi såg, ett mera aggressivt ord som visserligen betyder uppståndelse 6) men en sådan som blir t.ex. hos de som blir utsatta för att någon rusar fram ur ett bakhåll, och vid uppror 6), omstörtning 6), hellre än i betydelsen att försiktigt och mjukt väcka upp 7) någon som somnat in.

Ordet anastasis 6) anger ett uppblossande 6)6), till en situation som inte var tidigare. Kasta in en handgranat i en folkhop och det blir också uppståndelse 6) - innan den exploderar. När den har exploderat blir det uppståndelse 6) på polisstationen och på akutmottagningen på sjukhuset och bland mediafolk. Rusa fram ur ett bakhåll och det blir uppståndelse 6) bland resesällskapet på vägen. Som drängen hastigt reser sig upp 6) från sin otillåtna paus i höet när husbonden kommer in. Som blir bland menige soldaterna som plötsligt får reda på att ett högre befäl skall komma in och avsyna ordningen på deras logement. Det är en tanke som väl i personen, hörd och förstådd, väcker denne till uppståndelse 6), omstörtning6), uppror 6) det vatten "som jag skall giva skall föda inom honom en källa vattnets framspringande till förmån för liv1) alltid varande". Ty i det av personen härav valda påföljande beteendet påvisas det nya livet1) som denne därmed går (störtar sig) in i.

Så:

 

”Om någon hör mina ord**, men icke håller dem, så dömer icke jag honom; ty jag har inte kommit för att döma världen, utan för att frälsa världen. Den som förkastar mig och icke tager emot mina ord**, han har dock en domare över sig: det¤) ord* som jag har talat, det skall döma honom på den yttersta dagen (te èscháte heméra)."

[Joh. 12:47-48.
 *logos = tanken som är fästad vid ordet, alltså fästad vid **rema.
¤)Egentligen skall det vara: han den tanke som är fäst vid ordet som jag 
har talat, denne skall döma osv. Detta enligt den grekiska grundtexten.]

 

Evangelium Veritatis formulerar sig lite annorlunda i sakfrågan:

 

>Sanningens evangelium är en glädje för dem, som mottagit Nåden från Sanningens Fader till att känna (el. så att de känna) honom genom kraften av Ordet, som kom ut ur pleromat*, som är i Faderns Tanke och Förstånd, detta som kallas Frälsaren, då (ju) det är namnet på det verk han skall göra till frälsning för dem, som voro ovetande om Fadern, då (ju) Evangeliets namn är uppenbarelsen av hoppet, och då det (ju) är ett fynd för dem, som söka Honom. Ty alltet har sökt efter Den, som det utgått ur, och alltet var inuti Honom, den Ofattbare, Otänkbare, Denne, som står över varje tanke.

Okunnigheten om Fadern framkallade ångest och skräck, och ångesten förtätades som en dimma, så att ingen kunde se. Därför fick Villfarelsen makt. Den bearbetade sin materia i det tomma utan att känna Sanningen. Den blev till (tog gestalt) i ett (lögnens) skapelseverk, i det den med kraft framställde i skönheten substitutet för Sanningen.

Detta var icke en förödmjukelse för Honom, den Ofattbare, Otänkbare. Ty ett intet var den, denna ångest och glömska, och detta lögnens skapelseverk, under det att den fasta Sanningen är oföränderlig, oförvirrbar och oförstörbar.
Därför, förakta villfarelsen!
På så sätt hade den ingen rot där; den blev till i en dimma i förhållande till Fadern, i det den var i färd att framställa verk och glömska och ångest för att därmed draga (till sig) dem, som tillhör mitten, och fängsla dem.

Villfarelsens glömska var icke uppenbarad; den var icke ett [verk] hos
Fadern. Glömskan blev icke till hos Fadern, även om den blev till för hans skull. Det däremot, som blev till hos (i) Honom, är insikten (=Gnosis), den, som uppenbarats, för att glömskan skulle upplösas och Fadern bli känd (eg. skulle känna). Eftersom glömskan blev till, emedan de icke kände Fadern, så, om de känna Fadern, kommer glömskan att icke finnas från det ögonblicket.**

Detta är dens Evangelium, som söka, vilket han uppenbarat för de fullkomliga genom Faderns förbarmande, det dolda mysteriet Jesus Kristus. Det var genom detta han upplyste dem, som voro i mörkret på
grund av glömskan.
Han upplyste dem,
Han visade en väg,
och vägen är sanningen, som han lärde dem. Därför vredgades villfarelsen på honom. Den förföljde honom; den beträngde honom; den förintade (honom), de spikade honom på ett trä.

[*Pleroma = fyllningen. Det hans tanke innehåller
och som är det som räddar = Frälsaren.
** (gått över från döden till livet)]

 


 

Sadduceernas kontra Jesu syn på uppståndelsen.
Vad skiljer de olika uppståndelserna åt?

Som vi såg så har grekiskan två olika ord för vårt enda: uppståndelse; egeiro 7) och anastasis 6). Skillnaden mellan de två olika begrepp dessa två ord benämner försvinner i den svenska bibelöversättningen. Varför man inte tar hänsyn till de olikheter respektive faktiskt bevisligen står för verkar bero på en fäderneärvd uppfattning som är äldre än kyrkan och bevisligen fanns före Jesu framträdande. Jag tänker på den döde Lasarus systers, Martas, uppfattning.

Hon ser framför sig en uppståndelse 7) fastän hon använder ordet anastasis 6). Annars skulle inte hennes uttalande få Jesus så upprörd. Ja, så upprörd att han direkt går i svaromål på hennes missuppfattning och därav hennes missbruk av ordet. Men egentligen så lurade han kanske in henne i en fälla för att hon skulle blottlägga sin tanke, för även han använde inledningsvis samma ord som hon fortsättningsvis använde. Så man tycker ju att de då borde ha varit överens. Men icke. Han hör hennes tolkning och bruk av det och reagerar direkt. Se Joh. 11:23-26:

 

"23   Jesus sade till henne: ”Din broder skall stå upp 5) igen.” 
24   Marta svarade honom: ”Jag vet att han skall stå upp 5), vid uppståndelsen 6) på den yttersta dagen.” 
25   Jesus sade till henne: ”Jag är uppståndelsen 6) och livet 1). Den som tror på mig, han skall leva1), om han än dör; 
26   och var och en som lever1) och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö."

[Joh. 11:23-26]

 

Om nu orden egeiro 7) och anastasis 6) hade betytt samma och stått för samma begrepp, hade han väl inte gått åt henne när hon använder ord från samma ordstam som han för att förklara sin uppfattning? Nu godtar ändå inte Jesus hennes förklaring alls utan kontrar med att liksom en gång för alla klargöra skillnaden på uppståndelse 7) och uppståndelse 6) för henne.

Och kanske är det också därför som Johannes tar med denna berättelse i sitt evangelium. Så egentligen så kanske ordvalet inte har så stor betydelse utan vad man menar med det. Det är ju till syvende och sist Jesu förklaring av vad uppståndelsen är för något som faktiskt gäller. Sadducéerna, Marta och fler med dem, hade, och har fortfarande, inte förstått vad skrifterna menade med uppståndelsen.

Men varifrån hade då Marta fått sin uppståndelse 7)? Ja, från sin samtid, så klart! Troligtvis från Fariséera. Eller var det från Esséerna? Eller, hur tokigt det än låter: från Sadducéerna, som gick omkring och spred ut den gängse bilden av uppståndelsen genom just sitt motstånd mot den. Den de inte kunde acceptera. De var således inte utan uppfattning om uppståndelsen, det var bara det att de inte ville tro på den version som de mötte från dem som sade sig tro på den.

Den bild Jesus kom med, på vad uppståndelsen var för något, var helt ny och det var ju detta nya han försökte få dem att förstå. För de förstod ju inte vad Gamla Testamentet, "skrifterna", menade när den skrev om uppståndelsen. Än mindre det Jesus försökte säga.

Och vad skall vi ha en uppståndelse 6) till på den yttersta (sista) dagen när den som tror på Jesus skall leva1) om än han dör? Han/hon har ju övergått från dödens till livet1). Att vi sen ska uppstå 7), uppväckas, någon gång i en avlägsen framtid, det talar Jesus inte alls om överhuvudtaget. Det väsentligaste av allt, enligt Jesus, är att vi uppstår 6) här och nu.

För om vi skulle bli "uppväckta 7)" en gång i framtiden, vilket jag inte ser någon mening med, så är det ju samma onda dönickar som då uppstår 7) som här avled om vi inte här och nu har uppstått 6). Den som däremot, som jag redan sagt, har uppstått 6) här och nu skall ju, enligt Jesus själv, leva1) om än han dör.

Och för att hjälpa dig vill jag även redovisa för dig några bibelställen i NT där respektive ord förekommer, så att du själv kan se hur de har använts (jag menar i vilket sammanhang, vad, var, när och hur) - och, egentligen, det viktigaste av allt - av vem som använder dem. Därför alla har tydligen inte förstått skrifterna, ej heller Guds kraft, åtminstone om vi ska tro Jesus. Och strider någons uppfattning och/eller användning av ordet, mot Jesu deklarerade uppfattning av dem så är han/hon en villolärare! Hoppas att du nu får en större förståelse för respektives syn på uppståndelsen.

 

"Gån tillbaka och omtalen för Johannes vad I hören och sen: 
5   blinda få sin syn, halta gå, spetälska bliva rena, döva höra, döda uppstå 7), och för fattiga förkunnas glädjens budskap 
6   Och salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten.”

[Matt. 11:4-6.]

 

Som om Jesus ville säga: "-Se, vad som sker med människors fysiska kroppar!"

 

"1   Vid den tiden fick Herodes landsfursten, höra ryktet om Jesus. 
2   Då sade han (Herodes) till sina tjänare: ”Det är Johannes döparen. Han har uppstått 7) från de döda, och därför verka dessa krafter i honom.”

[Matt.14:1-2.]

 

Alla har vi missat skrifternas (GTs) budskap, Guds kraft och Jesu budskap. Alla är vi så inkörda bara på en uppståndelse vid den s.k. "tidens slut" i en avlägsen framtid; då våra jordiska kroppar, av de som inte har förstått skrifterna, påstås ska väckas upp 7), att vi förbiser den verkliga uppståndelsen 6). Den som Jesus talade om och som han påstod verkade med oss här och nu.

 

"Samma dag trädde några sadducéer fram till honom och ville påstå att det icke gives någon* uppståndelse 6)" …
27   Sist av alla dog hustrun. 
28   Vilken av de sju skall då vid uppståndelsen 6) få henne till hustru? De hade ju alla äktat henne.”
29  Jesus svarade och sade till dem: ”I faren vilse, ty I förstån icke skrifterna, ej heller Guds kraft. 
30   Vid uppståndelsen 6) taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen.
31   Men vad nu angår de dödas uppståndelse 6), haven I icke läst vad eder är sagt av Gud: 
32   ”Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud”? Han är en Gud icke för döda, utan för levande**.”

[*De använder ordet anastasis 6) och så gör också
Jesus i vers 31. Vilket förvånar. Troligen ett felcitat
av Matteus. Dock, Jeschua förklarar ju vad ordet skall betyda.
Men även Markus blandar ihop dessa ord.
Se Mark. 16:9 nedan

**zoé-livet1).
Matt. 22:23,28-32.]

 

Sadducéerna förstod alltså, enligt Jesus, inte skrifternas, Gamla Testamentets, uppståndelse 6), inte heller Guds kraft. De trodde att det handlade om en uppståndelse 7) en som skulle ske efter det vi lagts i den jordiska graven, medan Jesus hävdade att den egentliga uppståndelsen 6) var här och nu - idag. Däri låg en av skillnaderna mellan Jesu syn på uppståndelsen och Sadducéernas syn på den.

Den andra olikheten hos Sadducéerna var att det handlade om en uppståndelse 7) till bíos-livet och psyché-livet. Medan Jesus påstod att uppståndelsen 6), den som han och skrifterna, GT, endast talade om, inte handlade om något annat än uppståndelsen 6) till zoé-livet1) för den som hade öron att höra med. Här har vi ju förklaringen till sammanblandningen. Man begrep helt enkelt inte det man ordade om, man "förstod inte skrifterna och inte heller Guds kraft", (egentligen; det högsta väsendets förmåga).

Men så verkar det som om det är någon som driver med oss. För i Joh. 5:21 när Jesus talar om sin Fader använder han plötsligt ordet nr. 7:

 

"Ty såsom Fadern uppväcker7) de döda och gör dem levande 1), så gör ock Sonen levande1) vilka han vill."

[Joh. 5:21]

 

Här borde ju ord nr. 6 ha används eftersom det är till zoé-livet1) som de görs levande1). Och så kanske det också har gjorts ursprungligen. Tanken att det är någon som ändrat i själva grundtexten dyker upp. Och med tanke på vilka, kyrkan, som har haft hand om skrifterna under de över två tusen år som gått så kan det mycket väl vara så att någon avskrivare inte återgivit texten helt korrekt utan ansett att det borde ändras. För just användningen av detta ord nr. 6 i detta sammanhang stämmer inte, som vi sett, med Jesu övriga undervisning.

Alltså är huvudfrågan:

har Gud någon annan kraft än den Jesus påstod att han hade?

Svar: Nej! Han kunde alltså inte uppväcka folk på något annat sätt än det Jesus redogjorde för. Den kraft att uppväcka, ala Sadducéernas missuppfattning, har han alltså inte.

Vilken uppståndelse som Jesus avsåg framgår tydligare i Markus version av Sadducéernas påhopp. Se citat nedan.
 

Gud är således inte en gud för någon annan än för den som har zoé-livet1).

För dem som bara har bíos-livet och psyché-livet är han ingen Gud. De är ju döda fastän de lever. Och han är absolut inte en Gud för dessa döda om de dessutom avlidit och lagts i graven.

”-I faren vilse, ty I förstån icke skrifterna, ej heller Guds kraft." "'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’? Han är en Gud icke för döda, utan för levande1)".

Men i Matt. 26:30-32 säger Jesus:

 

"När de sedan hade sjungit lovsången, gingo de ut till Oljeberget. 
31   Då sade Jesus till dem: ”I denna natt skolen I alla komma på fall för min skull, ty det är skrivet:
”Jag skall slå herden, och fåren i hjorden skola förskingras.”
32   Men efter min uppståndelse 7) skall jag före eder gå till Galiléen*.”

[*av det hebreiska ordet gälil
som betyder krets.
Matt. 26:30-32.]

 

Här, om sin egen uppståndelse 7), använder Jesus ordet egeíro7): uppväcka7). På följande ställe använder Matteus också det ordet:

 

"51   Och se, då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända ned, och jorden skalv, och klipporna rämnade, 
52   och gravarna öppnades, och många avsomnade heligas kroppar stodo upp7)
53   De gingo ut ur sina gravar och kommo efter hans uppståndelse7) in i den heliga staden och uppenbarade sig för många"

[Matt. 27:51-53.]

 

Markus tar också upp händelsen med Sadducéernas misslyckade anfall. Och här ser man skillnaden mera tydligt:

 

"18   Sedan kommo till honom några av sadducéerna, vilka mena att det icke gives någon uppståndelse6). ...
23   Vilken av dem skall nu vid uppståndelsen6), när de uppstå5), få henne till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till hustru.” 
24   Jesus svarade dem: ”Visar icke eder fråga att I faren vilse och varken förstån skrifterna, ej heller Guds kraft? 
25   Efter uppståndelsen6) från de döda taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen. 
26   Men vad nu det angår, att de döda uppstå7), haven I icke läst i Mose bok, på det ställe där det talas om törnbusken, huru Gud sade till honom så: ”Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? 
27   Han är en Gud icke för döda, utan för levande*. I faren mycket vilse.”

[*zoé-livet1).
Mark. 12:18,23-27.]

 

Här dementerar alltså Jesus Sadducéernas uppfattning att Gud skall uppväcka 7) de döda. Och påstar att de Gud uppväcker 7) är enbart de som Jesus genom sitt ord gjort levande1) genom  uppståndelsen 6). Men hur var detta möjligt då ju Abraham, Isak och Jakob levde och dog århundraden innan Jesus kom till världen? Jo, "-Förrän Abraham blev till är jag."

 

"26   När de sedan hade sjungit lovsången, gingo de ut till Oljeberget. 
27   Då sade Jesus till dem: ”I skolen alla komma på fall; ty det är skrivet:
”Jag skall slå herden, och fåren skola förskingras.”
28   Men efter min uppståndelse7) skall jag före eder gå till Galiléen*.”

[*av det hebreiska ordet gälil
som betyder krets.
Mark. 14:26-28.]

 

 

 

"9   Men efter sin uppståndelse 6) visade han sig på första veckodagens morgon först för Maria från Magdala, ur vilken han hade drivit ut sju onda andar."

[Mar. 16:9.]

 

 

Här avviker Markus från Jesu lära, (om vi skall se till hur han använder det grekiska ordet för uppståndelse). Eller så är det någon som varit inne också här i texten efteråt och ändrat. För när han citerar Jesu ord använder han helt korrekt ordet egeíro7). Men när han själv refererar om uppståndelsen faller han tydligen tillbaka i samma missuppfattning om uppståndelsen som Marta och Sadducéerna hade i sin argumentering. Markus använder fel benämning på den "typ" av uppståndelse det här är frågan om. För vid någons uppståndelse7) från den "jordiska graven" så använder Jesus ordet egeíro7), uppväcka7) och inte anastasis 6), uppståndelse 6) (som bl.a. i citatet innan; Mark. 14:28.).

 

 

"12   Han sade ock till den som hade bjudit honom: ”När du gör ett gästabud, på middagen eller på aftonen, så inbjud icke dina vänner eller dina bröder eller dina fränder, ej heller rika grannar, så att de bjuda dig igen och du därigenom får vedergällning. 
13   Nej, när du gör gästabud, så bjud fattiga, krymplingar, halta, blinda. 
14   Salig är du då; ty eftersom de icke förmå vedergälla dig, skall du få din vedergällning vid de rättfärdigas uppståndelse 6).”

[Luk. 14:12-14.]

 

Sen har även Lukas det i sin version om Sadducéerna när de kom till Jesus angående uppståndelsen:

 

"27   Därefter trädde några sadducéer fram och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse 6). Dessa frågade honom 
28   och sade: ...
32   Slutligen dog ock hustrun. 
33   Vilken av dem skall då vid uppståndelsen 6) få kvinnan till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till hustru. 
34   Jesus svarade dem: Med den nuvarande tidsålderns barn är det så, att män taga sig hustrur, och hustrur givas åt män; 
35   men de som bliva aktade värdiga att få del i den nya tidsåldern och i uppståndelsen 6) från de döda, med dem är det så, att varken män taga sig hustrur, eller hustrur givas åt män. 
36   De kunna ju ej heller mer dö; ty de äro lika änglarna och äro Guds söner, eftersom de hava blivit delaktiga av uppståndelsen 6)
37   Men att de döda uppstå 7), det har ock Moses, på det ställe där det talas om törnbusken, givit till känna, när han kallar Herren Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud; 
38   och han är en Gud icke för döda, utan för levande*, ty för honom leva* alla**.

[*zoé-livet1).
**skall egentl. vara: varje.
Luk. 20:27-38.]

 


 

 

"19   Jesus svarade och sade till dem: ”Bryten ned detta tempel, så skall jag inom tre dagar låta det uppstå 7) igen.” 
20   Då sade judarna: I fyrtiosex år har man byggt på detta tempel, och du skulle låta det uppstå 7) igen inom tre dagar?” 
21   Men det var om sin kropps tempel som han talade. 
22   Sedan, när han hade uppstått 7) från de döda, kommo hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta; och de trodde då skriften och det ord som Jesus hade sagt."

[Joh. 2:19-22.]

 

 

 

 

"11   Sedan han hade talat detta, sade han ytterligare till dem: ”Lasarus, vår vän, har somnat in; men jag går för att väcka* upp honom ur sömnen.”

[Joh. 11:11.]

[*ex-upnízå betyder: vakna ur sömnen.]

 

 

I det här uttalandet säger Jesus något märkligt. Egentligen är det ett helt vanligt grekiskt ord för att beskriva just väcka upp. Ordet är; ex-upnízå som kommer från húpnos som betyder sömn.

 

 

"23   Jesus sade till henne: Din broder skall stå upp igen 5).
24   Marta svarade honom: Jag vet att han skall stå upp 5), vid uppståndelsen 6) på den yttersta dagen. 
25   Jesus sade till henne: Jag är uppståndelsen 6) och livet*. Den som tror på mig, han skall leva1), om han än dör; 
26   och var och en som lever* och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. 

[*zoé-livet1).
Joh. 11:23-26.]

 

Så det som uppstår7) är det den s.k.'eteriska' kroppen som omtalas hos spiritualisterna, eller är det 'karma-kroppen' som andra talar om och som är liksom frukten av ens livs gärningar? Döm mig inte nu som villolärare. Detta är bara frågor som jag ställer mig.
Den jordiska kroppen kan det ju inte vara, för den var ju förmultnad? Jesus åt och drack och bara försvann. Han gick genom stängda dörrar med uppäten fisk i magen utan att fisken stannade kvar på insidan av dörren. Så någon köttslig kropp kan han ju inte heller ha kommit upp med ur den jordiska graven.
 
 

Ytterligare frågor återstår.

Bl.a. frågan om vi människor skall, tillsammans med våra fysiska förmultnade kroppar sedan vi avlidit, en dag i framtiden, mera precis: den sista dagen, uppväckas till nytt bíos-, och/eller psyché-liv? Nja, hur var det nu Jesus sa? För det är väl ändå han vi skall lyssna på och inte till Marta eller Sadducéerna.

Se även texten VEM SKA TILL HIMMELEN?

Men fortfarande pirrar och gnager ytterligare en liten fråga så där i bakgrunden: Stod det inte att Fadern skulle uppväcka oss? För Jesus antydde faktiskt att Fadern uppväcker 7)?

 

"Ty såsom Fadern uppväcker 7) de döda och gör dem levande1), så gör ock Sonen levande1) vilka han vill."

[Joh. 5:21]

 


Som du ser så har jag i ovanstående citat angivit vilket sorts liv Fadern och Sonen skall göra dem "levande1)" till. Alltså är det inte heller här någon annan sorts uppståndelse det handlar om, än just den som Jesus talar om ska ske här och nu, om nu än Johannes använda ordet egeiro 7). För ingen kommer in i detta speciella liv1) om han/hon inte väljer att söka det redan här och nu. Allt enligt Jesus själv.

Å andra sidan finns det en annan sak också som vi måste fundera lite mera på: vilka är det som Fadern i så fall uppväcker?

För enligt Joh. 5:21 ovan så uppväcker 7) Fadern "de döda" medan Jesus uppväcker 6) "ut ur de dödas".

Kanske besannas det ordet här som säger:

 

"Om ibland eder finnes en man som har hundra får, och han förlorar ett av dem, lämnar han icke då de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade, till dess han finner det? 
5   Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar med glädje. 
6   Och när han kommer hem, kallar han tillhopa sina vänner och grannar och säger till dem: ”Glädjens med mig, ty jag har funnit mitt får, som var förlorat.” 
7   Jag säger eder att likaså bliver mer glädje i himmelen över en enda syndare som gör bättring, än över nittionio rättfärdiga som ingen bättring behöva."

[Luk 15:4-7.]

 

 

 

"Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat."

[Luk 19:10.]

 

 

Medan Jesu uppgift var att uppsöka det som var förlorat och 'reta' det tillbaka till den rätta Herden så är Faderns uppgift att uppväcka 7) de levande1) från döden efter det de har grävts ner i jorden? Men jag blir inte kvitt tanken att den som är uppstånden 6) honom kan döden inte behålla. Så vad är Faderns uppgift?
 
 

Gravarna då?

Men verkar det inte också som om gravarna skall öppnas och de döda skall komma ut därifrån? Precis som Jesus säger i Joh. 5:28-29:

 

”Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Sonen kan icke göra något av sig själv, utan han gör allenast vad han ser Fadern göra; ty vad han gör, det gör likaledes ock Sonen.

 

20  Ty Fadern älskar Sonen och låter honom se allt vad han själv gör; och större gärningar, än dessa äro, skall han låta honom se, så att I skolen förundra eder.

 

21 Ty såsom Fadern uppväcker de döda och gör dem levande, så gör ock Sonen levande vilka han vill.

 

22  Icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han överlåtit åt Sonen,

 

23  för att alla skola ära Sonen såsom de ära Fadern. Den som icke ärar Sonen, han ärar icke heller Fadern, som har sänt honom.

24  Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet.

 

25  Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den stund kommer, ja, den är redan inne, då de döda skola höra Guds Sons röst, och de som höra den skola bliva levande.

 

26  Ty såsom Fadern har liv i sig själv, så har han ock givit åt Sonen att hava liv i sig själv.

 

27  Och han har givit honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson.

 

28  Förundren eder icke över detta. Ty den stund kommer, då alla som äro i gravarna skola höra hans röst

 

29  och gå ut ur dem: de som hava gjort vad gott är skola uppstå 6) till liv 1), och de som hava gjort vad ont är skola uppstå 6) till dom.

 

30  Jag kan icke göra något av mig själv. Såsom jag hör, så dömer jag; och min dom är rättvis, ty jag söker icke min vilja, utan dens vilja, som har sänt mig.

31  Om jag själv vittnar om mig, så gäller icke mitt vittnesbörd.

 

32  Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant.

 

33  I haven sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen.

 

34  Dock, det är icke av någon människa som jag tager emot vittnesbörd om mig; men jag säger detta, för att I skolen bliva frälsta.

 

35  Han var den brinnande, skinande lampan, och för en liten stund villen I fröjdas i dess ljus.

 

36  Men jag har ett vittnesbörd om mig, som är förmer än Johannes' vittnesbörd: de gärningar som Fadern har givit mig att fullborda, just de gärningar som jag gör, de vittna om mig, att Fadern har sänt mig.

 

37  Ja, Fadern, som har sänt mig, han har själv vittnat om mig. Hans röst haven I aldrig någonsin hört, ej heller haven I sett hans gestalt,

 

38  och hans ord haven I icke låtit förbliva i eder. Ty den han har sänt, honom tron I icke.

 

39  I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem hava evigt liv; och det är dessa som vittna om mig.

 

40  Men I viljen icke komma till mig för att få liv.

41  Jag tager icke emot pris av människor;

 

42  men jag känner eder och vet att I icke haven Guds kärlek i eder.

 

43  Jag har kommit i min Faders namn, och I tagen icke emot mig; kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I nog mottaga.

 

44  Huru skullen I kunna tro, I som tagen emot pris av varandra och icke söken det pris som kommer från honom som allena är Gud?

 

45  Menen icke att det är jag som skall anklaga eder hos Fadern. Den som anklagar eder är Moses, han till vilken I sätten edert hopp.

 

46  Trodden I Moses, så skullen I ju tro mig, ty om mig har han skrivit.

 

47  Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då kunna tro mina ord?”

 

[Joh. 5:19-47.]

 

Således finner vi att de som är i "gravarna" skall retas till uppror = uppstå 6 till liv1) = zoé-livet. Och inte till att bli levandegjord till vare sig bios- eller psyché-livet.

Ordet "gravarna" måste alltså här på samma sätt syfta till något annat än det man först tror att det är, precis som i uttrycket: "den som allenast gör sig goda dagar är död fastän han lever". Ordet "gravarna" på grekiska är tois mnemeíois av mnémeion. Titta här vad lexikonet skriver om detta ord:

Det som sker till åminnelse av en sak. En ord för ord översättning från grekiskan ser då ut så här:

 

Inte förvånar er detta eftersom nalkas* en stund inom sannerligen alla de (som är) inom det som sker till åminnelse** skall höra röstens hans. Och de skall komma ut (de) som rättskaffens har frambringat till uppståndelse 6) livs1), de som värdelöst har praktiserat till uppståndelse 6) åtskiljandes***.

 

[*Ordet står i presens = nutid. Något som nalkas nu, och det i en stund som är nu.  Se vers 25.
** "Inom det som sker till åminnelse" av vaddå? Jo, av det
som han förklarar i vers 29: "rättskaffens frambringat" och 
"värdelöst praktiserat" skall avgöra var och ens utgång
(uppståndelse till). Vad de kommer ut till (uppstår till) avstäms 
av vad de gjort. Åminnelsen av det de gjort skiljer ut dem.
***Fåren skall skiljas från getterna. Fåren till Faderns glädje 
och getterna till Gehennas eld, gråt, tandagnisslan och utanförskap.
Joh. 5:28-29.]"

 


SJÄLVSTUDIER

Jag skickar även med ytterligare några inskanningar från, visserligen kristinfluerat, Illustrerat Bibel-Lexikon, för de intresserades egna fortsatta studier i ämnet.
Kolla t.ex. in hur Paulus använder orden. Det avslöjar vilken uppfattning han hade om uppståndelsen - jag menar om han hade förstått, eller inte förstått hur Jesus menade att man skulle förstå, uppfatta, skrifternas uppståndelse och Guds kraft.
 


 
 


 

 

Rätt övning ger rätt färdighet.

 

 


 

Gå tillbaka till sanningen.nu  

© Dag Blomqvist

Du kan tanka hem denna textsida, antingen genom att Du skriver ut den eller sparar ner den som en fil. 


Denna sida är gjord av Dag Blomqvist. Uppdaterad första gången 1999-11-26, sista gången 2008-12-29.
Vill Du fråga om något, göra en kommentar till texten kan Du skriva till mig på denna adress.