Vem ville döda Jesus? Var det Fadern eller var det djävulen? Krävde Fadern att vi måste mörda Jesus?

 

 

VEM VILLE DÖDA JESUS?

 

 

 

 

Skickade den himmelske Fadern sin Son Jesus till jorden för att han ville att vi skulle mörda Jesus och det för att han annars inte skulle kunna förlåta dina och mina synder?

 

Läs vad Jesus själv har att säga om detta, för det han har att säga i den här frågan är väl ändå det som avgör saken?

 

Eller ska vi lyssna till någon annan än Jesus?

 

 

Den kristna läran, som predikas i kyrkorna idag, utgörs av uppfattningen att Jesu himmelske Fader skulle ha:

 

1.    gått omkring i himlen och tänkt ut hur han skulle ha ihjäl sin egen son.

2.    sänt sin son till jorden för att korsfästa honom för dina och mina synder

3.    ingivit Judas att förråda sin Mästare

4.    lejt prästerna att uppvigla pöbeln mot honom

5.    lejt Pontus Pilatus att med sina soldater låta korsfästa honom

6.    och allt bara för att den himmelske Fadern skulle kunna förlåta mänskligheten deras synder.

 

Detta innebär, enligt samma märkliga uppfattning, att du och jag inte skall dö för de synder vi gjort/gör/och kommer att göra oss skyldiga till. Därför att Jesus, som denna lära påstår, "dog i vårt ställe". Han skulle alltså ha tagit straffet för våra synder på sig själv så att vi skulle kunna gå fria.

 

Men hur är det med detta? Vad säger Jesus själv?

 

Först några rader ur Henoks bok. Henok skriver om när Mikael, en av de främsta furstarna, av den högste fick i uppdrag att besöka jorden. Uppdraget som Mikael fick var:

 

 

-Utrota allt övervåld från jordens yta, och varje ont verk skall taga slut, och rättfärdighetens och rättvisans planta skall synas, och arbetet skall lända till välsignelse. Full av fröjd, skall man i evighet plantera rättvisa och rättfärdighet.

 

Och nu skola alla rättfärdiga tillbedja i ödmjukhet och förbliva vid liv, tills de fött tusen barn, och alla sina ungdoms dagar och sin sabbat skola de genomleva i frid.

 

I de dagarna skall hela jorden bebyggas i rättfärdighet och planteras med träd och varda uppfylld med välsignelse.

 

Och du, rena jorden från allt övervåld och all orättvisa och all synd och all gudlöshet och all orenhet och se till att de försvinna från henne.

 

(Henoks bok.10:16,17,18,20.)

 

 

Detta var alltså det uppdraget han fick: "... rena jorden från allt övervåld och all orättvisa och all synd och all gudlöshet och all orenhet". "Utrota allt övervåld från jordens yta, och varje ont verk ..." "och se till att de försvinna från henne."

 

Ordet Mikael betyder: som är som Gud. 'Som är som Gud' var alltså det enda som fick detta uppdrag. Läs: som kunde utföra det.

 

Vad sa Stefanus och Petrus.

 

Jag börjar med att citera ur talet till judarna som Stefanus höll innan han blev stenad till döds. Detta tal till judarna är, som alla själva kan förvissa sig om, en enda lång anklagelse mot judarna som mynnade ut i:

 

 

"-Ni hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, Ni stån alltid emot den helige Ande, Ni likväl som edra fäder. Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade, att den Rättfärdige skulle komma, han som Ni själva nu haven förrått och dräpt," 

(Apg. 7:51-52.)

 

 

Också Petrus, han som Jesus ville bygga sin församling på, anklagar judarna med följande ord:

 

 

"Nej, Abrahams och Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, honom som I utlämnade, och som I förnekade inför Pilatus när denne redan hade beslutit att giva honom lös. Ja, I förnekade honom, den helige och rättfärdige, och begärde att en dråpare skulle givas åt eder.

 

Och livets furste dräpte I, men Gud uppväckte honom från de döda; därom kunna vi själva vittna.

 

(Apg. 3:13.)

 

 

Som vi kan se, ställer både Stefanus och Petrus judarnas handlingar mot Guds handlingar:

 

Detta gjorde människorna:

Medan Gud däremot, han

1. "Ni stån alltid emot den helige Ande"

 

1. "har förhärligat sin tjänare

     Jesus"

2. "Ni förnekade honom"

 

2. "har sänt honom för att

    välsigna eder, när I, en och

    var, omvänden eder från eder

    ondska."

3. "Ni utlämnade honom"

4. " - livets furste dräpte Ni."

 

3. "uppväckte honom."

 

Och vad säger Jesus?

 

De ord jag först tänker på är när han stannar upp inför Jerusalems murar och utbrister:

 

 

"-Jerusalem, Jerusalem du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag inte velat församla dina barn, liksom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men ni haven icke velat."

(Matt. 23:37.)

 

 

Deras olycka var således deras vilja att döda dem som var sända till dem med sanningen. Detta ville de inte ändra på. Jesu mission var alltså: "...  församla sina barn" från detta dödande. Hos Lukas kan vi läsa de välkända orden:

 

 

"-O, att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör!

Men nu är det fördolt för dina ögon. Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor. Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid då du var sökt."

(Luk. 19:42-44.)

 

 

Att inse vad sin frid tillhör har alltså en väsentlig betydelse. I den friden ingår nu inte: att döda någon.

 

Och har du aldrig tänkt tanken:

hur skulle det ha gått med prästernas påstådda "försoning på korset", om israeliterna hade insett vad deras frid tillhörde och därmed underlåtit att döda honom?

 

Alltså: hur hade det gått om de hade visat djävulen på dörren och i stället följt den förkunnelse som Jesus själv lärde ut till dem om förlåtelse, kärlek och omtanke om sin nästa?

 

Mästaren själv säger ju till Judarna vid ett tillfälle:

 

 

"Jag vet, att I ären Abrahams säd; men I stån efter att döda mig, eftersom mitt ord icke får någon ingång i eder. Jag talar, vad jag har sett hos min Fader; så gören och I, vad I haven hört av eder fader."

 

De svarade och sade till honom: "Vår fader är ju Abraham."

 

Jesus sade till dem: Ären I Abrahams barn, så gören och Abrahams gärningar. Men nu stån I efter att döda mig, en man, som har sagt eder sanningen, såsom jag har hört den av Gud. Så handlade icke Abraham. Nej, I gören eder faders gärningar."

 

De sade till honom: "Vi äro icke födda i äktenskapsbrott. Vi hava Gud till fader och ingen annan."

 

Jesus svarade dem: "Vore Gud eder fader, så älskaden I ju mig, ty från Gud har jag utgått, och från honom är jag kommen. Ja, jag har icke kommit av mig själv, utan det är han, som har sänt mig. Varför fatten I då icke, vad jag talar? Jo, därför att I icke 'stån ut med' att höra på mitt ord.

 

I haven djävulen till fader, och vad eder fader har begär till, det viljen I göra. Han har varit en mandråpare från begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanningen finnes icke i honom."

(Joh 8:37-44.)

 

 

"Vore Gud eder fader, så älskaden I ju mig, ty från Gud har jag utgått, och från honom är jag kommen. Ja, jag har icke kommit av mig själv, utan det är han, som har sänt mig. Varför fatten I då icke, vad jag talar? Jo, därför att I icke 'stån ut med' att höra på mitt ord.

I haven djävulen till fader, och vad eder fader har begär till, det viljen I göra. Han har varit en mandråpare från begynnelsen..."

... djävulen till fader! ... han har varit en mandråpare från begynnelsen!

 

 

"Jesus svarade dem: Har icke jag själv utvalt eder, I tolv? Och likväl är en av eder en djävul. 

Detta sade han om Judas, Simon Iskariots son; ty det var denne som skulle förråda honom, och han var en av de tolv."

(Joh. 6:70-71.)

 

 

Varför kallade Jesus judarna i allmänhet, och Judas i synnerhet, för att vara en djävul? - de gick ju bara den himmelske Faderns ärende när de mördade Jesus, enligt den kristna läran?

 

Det finns en liknelse, framställd av Jesus, som vi absolut borde fundera på i detta sammanhang.

 

 

"Hören nu en annan liknelse:

 

En husbonde planterade en vingård, och han satte stängsel omkring den och högg ut ett presskar därinne och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt vingårdsmän och for utrikes. 

 

När sedan frukttiden nalkades, sände han sina tjänare till vingårdsmännen för att uppbära frukten åt honom. Men vingårdsmännen togo fatt på hans tjänare, och en misshandlade de, en annan dräpte de, en tredje stenade de. Åter sände han åstad andra tjänare, flera än de förra, men de gjorde med dem sammalunda.

 

Slutligen sände han till dem sin son, ty han tänkte:

 

 

De skola väl hava försyn för min son.

 

 

Men när vingårdsmännen fingo se hans son, sade de till varandra:

Denne är arvingen; kom, låt oss dräpa honom, så få vi hans arv.

 

Och de togo fatt på honom och förde honom ut ur vingården och dräpte honom.  

 

När nu vingårdens herre kommer, vad skall han då göra med de vingårdsmännen?

 

De svarade honom: Eftersom de hava illa gjort, skall han illa förgöra dem, och vingården skall han lämna åt andra vingårdsmän, som giva honom frukten, när tiden därtill är inne. 

Jesus sade till dem: Ja, haven I aldrig läst i skrifterna: 

Den sten som byggningsmännen förkastade, 

den har blivit en hörnsten; 

av Herren har den blivit detta, 

och underbar är den i våra ögon?

 

Därför säger jag eder att Guds rike skall tagas ifrån eder, och givas åt ett folk som bär dess frukt. Och var och en som faller på den stenen, han skall bliva krossad; men den som stenen faller på, honom skall den söndersmula.

 

Då nu översteprästerna och fariséerna hörde hans liknelser, förstodo de att det var om dem som han talade. Och de hade gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket, eftersom man höll honom för en profet. 

(Matt. 21:34-46.)

 

 

"-Slutligen", säger alltså Jesus, "sände han till dem sin son, ty han (Fadern) tänkte:

 

De skola väl hava försyn för min son.

 

Men när vingårdsmännen fingo se hans son, sade de till varandra: Denne är arvingen; kom låt oss dräpa honom, så få vi hans arv. Och de togo fatt på honom och förde honom ut ur vingården och dräpte honom."

 

Mästaren påvisade alltså att den himmelske Faderkärlekens sanna natur stod i direkt konfrontation till mördarnas och deras fader djävulens begärelser.

 

Det finns således inga som helst bevis för att det var den himmelske Fadern som låg bakom mordet på sonen! TVÄRTOM!!! Det framkommer överallt i texten att det var deras fader djävulens vilja de följde när de mördade Jesus.

 

Och Johannes skriver också detta direkt, klart och tydligt:

 

 

"De höllo nu aftonmåltid, och djävulen hade redan ingivit Judas Iskariot, Simons son, i hjärtat att förråda Jesus."

(Joh. 13:2)

 

 

Det enda man kanske skulle kunna anklaga den himmelske Fadern för är väl då i så fall det faktumet att han överhuvudtaget släppte iväg sonen till dessa mördare.

 

Men syftet som rättfärdigar handlingen var, som också texten klargör, att han ville få mördarna på bättre tankar under förevändningen att "-de skola väl hava försyn för min son".

 

Så egentligen var det ju höga tankar han hade om dem, vilka dessa mördare, som det visade sig, inte ville leva upp till. Fadern hade alltså svårt att tänka sig att de faktiskt skulle döda Jesus. Visserligen såg han risken men hoppades in i det sista att de skulle inse vad deras frid tillhörde.

 

Därav också Jesu tårar när han väl stod där utanför staden och insåg att Jerusalems invånare inte hade velat, inte ville inse och därför inte heller skulle kunna ta sitt förnuft till fånga och sluta med detta sitt dödande. Tiden hade nämligen gått dem förbi. Eftersom de inte aktade på den tid då de var sökta.

 

Så kom då hans sista måltid tillsammans med lärjungarna i den övre salen.

 

Vi läser:

 

 

"När Jesus hade sagt detta, blev han upprörd i sin ande och betygade och sade:

 

Sannerligen, sannerligen säger jag eder: En av eder skall förråda mig. 

 

sågo lärjungarna på varandra och undrade vilken han talade om. 

 

Nu var där bland lärjungarna en som låg till bords invid Jesu bröst, den lärjunge som Jesus älskade. Åt denne gav då Simon Petrus ett tecken och sade till honom: Säg vilken det är som han talar om.

 

Han lutade sig då mot Jesu bröst och frågade honom: Herre, vilken är det?

 

Då svarade Jesus: Det är den åt vilken jag räcker brödstycket som jag nu doppar.

 

Därvid doppade han brödstycket och räckte det åt Judas, Simon Iskariots son. 

 

Då, när denne hade tagit emot brödstycket, for Satan in i honom.

 

Och Jesus sade till honom: Gör snart vad du gör. 

 

Men ingen av dem som lågo där till bords förstod varför han sade detta till honom. Ty eftersom Judas hade penningpungen om hand, menade några att Jesus hade velat säga till honom: Köp vad vi behöva till högtiden”, eller ock att han hade tillsagt honom att giva något åt de fattiga. 

 

Då han nu hade tagit emot brödstycket, gick han strax ut; och det var natt. 

(Joh. 13-21-30.)

 

 

Varför blev han upprörd över detta om det nu hade varit hans Faders vilja?

 

Han hade ju med glädje följt Faderns vilja i allting annat innan, varför skulle han backa på detta nu? Och varför använder han ordet "förråda" om det inte just betydde att bete sig simpelt mot honom. Eller är det att förråda en person något fint och ädelt? Åtminstone så har då jag inte uppfattat det ordet på det viset.

 

Om det nu hade varit den himmelske Faderns vilja att förråda och döda sin Son så skulle det väl vara den helige Ande då som skulle ha farit in i Judas, men nu var det inte det, utan det var "satan" som for in i honom, enligt skriften. Och alla vet vi ju att satan och den himmelske Fadern är två diametrala viljor. En vill liv och den andre vill död. De är ju i strid med varandra.

 

Man kan inte driva ut belsebub med belsebub (de onda andarnas furste).

Inte heller kan man skölja bort spyor med spyor.

 

Och ser vi till vad Johannes skriver så ser vi klart och tydligt vad som gäller i denna fråga:

 

 

”Var och en som är född av Gud, han gör icke synd, ty Guds säd förbliver i honom; han kan icke synda, eftersom han är född av Gud.

 

Därav är uppenbart vilka som äro Guds barn, och vilka som äro djävulens barn, därav att var och en som icke gör vad rättfärdigt är, han är icke av Gud, ej heller den som icke älskar sin broder.

 

Ty detta är det budskap som I haven hört från begynnelsen, att vi skola älska varandra 

och icke likna Kain, som var av den onde och slog ihjäl sin broder.

 

Och varför slog han ihjäl honom? Därför att hans egna gärningar voro onda och hans broders gärningar rättfärdiga.

 

Förundren eder icke, mina bröder, om världen hatar eder. Vi veta att vi hava övergått från döden till livet, ty vi älska bröderna. Den som icke älskar, han förbliver i döden.

 

Var och en som hatar sin broder, han är en mandråpare; och I veten att ingen mandråpare har evigt liv förblivande i sig. 

(1 Joh. 3:9-15.)

 

 

I Jesu kamp i Getsemane, innan gripandet, våndades och bad han också om en utväg så till den grad att han svettades blod när han nu insåg att den enda vägen ut ur sin situation var visst ändå döden. Strax därefter blev han förrådd med en kyss och gripen.

 

När han senare kommer i samtal med Pontus Pilatus kommer det också fram att det var synd det man nu stod i begrepp att göra med honom. Vi läser vidare::

 

 

”Ingen myndighet över mig om inte jag var åt dig frivilligt given från början. Genom detta den som överlämnar mig åt dig större synd har. Från detta [ögonblick] sökte Pilatus att frige honom ... ”

(Översatt ord för ord från den

grekiska grundtexten Joh. 19:11.)

 

 

"Därför har den större synd, som har överlämnat mig åt dig." ... Och synd är ju att inte göra Faderns vilja.

 

Vi kan alltså konstatera med alla dessa direkta citat ur bibeln att i Jesu ögon var det synd:

1.    det Judas gjorde.

2.    det översteprästerna och de skriftlärde gjorde.

3.    det Pontus Pilatus stod i begrepp att göra och även gjorde; döma honom till döden.

Det som skiljde dessa synder åt var blott olika grad av ondska.

 

Allt i enligt Jesu egna ord. Dessa synder var inget som den himmelske Fadern var delaktig i. Än mindre hade tänkt ut.

 

Om detta skriver Jakob:

 

 

”Salig är den man som är ståndaktig i frestelsen; ty när han har bestått sitt prov, skall han få livets krona, vilken Gud har lovat åt dem som älska honom.

 

Ingen säge, när han bliver frestad, att det är från Gud som hans frestelse kommer; ty såsom Gud icke kan frestas av något ont, så frestar han icke heller någon.

 

Nej, närhelst någon frestas, så är det av sin egen begärelse som han drages och lockas. Sedan, när begärelsen har blivit havande, föder hon synd, och när synden har blivit fullmogen, framföder hon död. 

 

Faren icke vilse, mina älskade bröder. Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker.

 

Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens ord, för att vi skulle vara en förstling av de varelser han har skapat. Det veten I, mina älskade bröder. 

(Jak. 1:12-19.)

 

 

"Faren icke vilse, mina älskade bröder."

 

Alltså kom inte detta mord från den himmelske Fadern. "...ty såsom Gud icke kan frestas av något ont, så frestar han icke heller någon. Nej, närhelst någon frestas, så är det av sin egen begärelse som han drages och lockas. Sedan, när begärelsen har blivit havande, föder hon synd, och när synden har blivit fullmogen, framföder hon död."

 

 

"Men när det hade blivit morgon, fattade alla översteprästerna och folkets äldste det beslutet angående Jesus, att de skulle döda honom.

 

Och de läto binda honom och förde honom bort och överlämnade honom åt Pilatus, landshövdingen. 

 

När då Judas, som hade förrått honom, såg att han var dömd, ångrade han sig och bar de trettio silverpenningarna tillbaka till översteprästerna och de äldste och sade: 

Jag har syndat därigenom att jag har förrått oskyldigt blod.

 

Men de svarade: Vad kommer det oss vid? Du får själv svara därför.

 

Då kastade han silverpenningarna i templet och gick sin väg. Sedan gick han bort och hängde sig. 

 

Men översteprästerna togo silverpenningarna och sade: Det är icke lovligt att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspenningar. 

(Matt. 27:1-6.)

 

 

"Jag har syndat, därigenom att jag har förrått oskyldigt blod."

 

Varför ångra sig? Han gjorde ju bara den himmelske Faderns vilja, enligt den kristna läran. Och ånger är inte det Guds röst i en människa? Det går under benämningen: samvete. Och vad jag vet så anstränger sig inte djävulen för att få någon människa att ångra sin synd!

 

Även prästerna erkände att det Judas hade gjort var synd: "-Du får själv svara därför.” Det är icke lovligt att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspenningar.

 

Alltså, både insåg och visste prästerna att det som nu Jesus hade blivit utsatt för av Judas var en synd och att pengarna därför inte fick blandas ihop med deras kyrka.

 

Detta medan de kristna kyrkorna däremot har upphöjt detta mord till norm hos den himmelske Faderns tänkesätt! Detta mord har de gjort till ett himmelskt mord, och en i Gud behaglig gärning.

 

Vi som däremot tror på Jesus, vi måste tänka som så att det Judas hade gjort när han förrådde Jesus var fel men att han ångrade sig, det var inte fel! Själv säger ju Judas: "Jag har syndat, därigenom att jag har förrått oskyldigt blod."

 

Att inse sina fel, ångra och överge sin synd är aldrig fel. Tråkigt bara att hans omvändelse till det bättre kom för sent ...

Fader förlåt honom.

Amen.

 

Nu menar en del att när Abraham tog med sig sin son för att offra honom åt Gud genom att döda honom och lägga honom på det brinnande altaret så är det en förebild till att den himmelske Fadern offrar sin Son för mänskligheten.

 

Men man glömmer att Gud avvärjde mordet på Abrahams son Isak. Och om det nu var så att Gud ville pröva Abraham så undrar man ju vem han ville pröva genom att offra sin egen son Jesus?

 

Är den himmelske Fadern underställd någon annan, ytterligare en över sig som vi inte vet om och som han ville bevisa sin vördnad till och lydnad inför genom att offra sin son? Nej, lika lite som han lät Abraham döda den älskade sonen Isak, lika lite godtyckte han till att judarna dödade Jesus.

 

Ingen var gladare än djävulen över mordet som i minsta detalj var helt i linje med vad denne djävul  hade begärelse till.

 

Jesus säger:

 

 

"Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom; men ve den människa genom vilken Människosonen bliver förrådd! Det hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit född.

 

Judas, han som förrådde honom, tog då till orda och frågade: Rabbi, icke är det väl jag? Han svarade honom: Du har själv sagt det. 

(Matt. 26:24-25.)

 

 

Han blev alltså dödad på grund av synder och inte för synder, eller så som de kristna så lögnaktigt påstår; i ditt och mitt ställe.

 

Han tog inte något straff vi skulle haft, för synder vi begått, som kristenhetens präster hävdar. Jesus blev simpelt förråd och sen bestialiskt och orättvist mördad. Detta mord var helt i samklang med djävulens vilja och absolut inte i samklang med den himmelske Faderns.

 

Den himmelske Fadern krävde alltså inte att Jesus skulle mördas. Eller rättare sagt: Den himmelske Fadern kunde inte.

 

Jesu uppgift var således inte att bli dödad för någons synder utan som det står i Jesaja 53:11:

 

 

"Ja, av den vedermöda hans själ har utstått 

skall han se frukt och så bliva mättad; 

genom sin kunskap skall han göra många rättfärdiga, 

han, den rättfärdige, min tjänare ..."

(Jes. 53:11.)

(Se vidare fördjupningen av Jesaja 53.

Nu uppdaterad med den hebreiska texten.)

 

”Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens ord, för att vi skulle vara en förstling av de varelser han har skapat. 

(Jakob 1:18.)

 

"-Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet." 

(Joh. 5:24.)

 

"Den som förkastar mig och icke tager emot mina ord, han har dock en domare över sig: det ord som jag har talat, det skall döma honom på den yttersta dagen.

 

Ty jag har icke talat av mig själv, utan Fadern, som har sänt mig, han har bjudit mig vad jag skall säga, och vad jag skall tala.

 

Och jag vet att hans bud är evigt liv; därför, vad jag talar, det talar jag såsom Fadern har sagt mig. 

(Joh. 12:48-50.)

 

 

Hans uppgift var alltså att med ord och gärningar få oss att inse, förstå, vad vår frid tillhörde; "för att hämta avkastningen", (avkastningen = de som insett, förstått) och sedan ta sig hem med livet i behåll’ till sin Fader.

 

Fadern tog alltså en stor risk att sända honom.

"Priset" sonen fick betala var med sitt liv (blod).

 

Det är ju så att den biodlare som går till sin bigård och bikupa för att hämta avkastningen, honungen, får riskera att bli stucken av bina. Den risken tar han. Mästaren offrade sin kropp - bina fick sticka hur mycket de ville liksom - han var blott ute efter avkastningen.

 

Det var detta pris han fick betala. Avsikten var således inte att bli stucken utan att hämta honungen. Biodlaren går till kupan frivilligt. Mästaren gick till människorna frivilligt. Däri ligger skillnaden mellan den kristna läran och Jesu förkunnelse.

 

De kristna påstår ju att biodlaren går till kupan för att få sticken som om själva bisticken han får, döden Sonen blir utsatt för, är avkastningen och syftet med att gå till kupan.

 

Däremot är det genom sin kunskap som han skall göra de många rättfärdiga som är att hämta avkastningen, som vi läste i Jesaja 53:11: ”Ja, genom den vedermöda hans själ har utstått skall han se frukt och bliva mättad.” Att få tillfälle och möjlighet att kunna säga sanningen ansåg han vara mera värt än sitt eget liv.

 

Ja, genom alla de plågsamma bistick biodlaren fått skall han med glädje se honungsburkarna staplas i förrådshyllorna och så bliva mättad/tillfredställd. Syftet var att göra många rättfärdiga genom sin kunskap och inte genom att dö för någons synd. Om än det blir att riskera livet/dö genom att kasta sig i forsen för att rädda stackaren som ramlat i och inte kan ta sig upp därifrån.

 

Hjälpen människan behöver är att inse vad hennes frid tillhör så att hon får tillfälle att göra sinnesändring. Men därtill fodras öron att höra med och ögon att se med och en uns av välvilja till det goda att bygga vidare på.

 

"-Därför talar jag till dem i liknelser, eftersom de med seende ögon intet se, och med hörande öron intet höra, och intet heller förstå. Så fullbordas på dem Esaias profetia, den som säger:

 

 

'Med hörande öron skolen I höra, 

och dock alls intet förstå, 

och med seende ögon skolen I se, 

och dock alls intet förnimma.

 

Ty detta folks hjärta har blivit förstockat, 

och med öronen höra de illa, 

och sina ögon hava de tillslutit, 

så att de icke se med sina ögon, 

eller höra med sina öron, 

eller förstå med sina hjärtan, 

och omvända sig och bliva helade av mig.

 

Men saliga äro edra ögon, som se, och edra öron, som höra. Ty sannerligen säger jag eder: Många profeter och rättfärdiga män åstundade att se det som I sen, men fingo dock icke se det, och att höra det som I hören, men fingo dock icke höra det. 

(Matt. 13:13-17.)

 

 

Vi måste alltså lära oss skilja på ett får och en get: Den himmelske Fadern är rättvis och mild medan geten/djävulen är orättvis och grym.

 

När tanken, det högsta väsendet, förkroppsligades i Jesus fick han just benämningen Mästare därför att han förkroppsligade den himmelske Faderns vilja så bra och fulländat i sitt liv.

 

Detta fick nu naturligtvis sina konsekvenser. För när Jesus hade kallat den döde Lasarus ut ur graven då sammangaddade sig prästerna och beslöt sig för att döda Jesus. Detta visar med all sin tydlighet att det var det goda han gjorde, rättighet över t.o.m. döden, som fick de onda människorna, och speciellt prästerna, att besluta sig för att döda honom. Så dumdristigt fungerar djävulen och hans barn medan Fadern fungerar genom att ge liv.

-De gärningar jag gör, gör Fadern som bor hos mig.” sa Jesus.

 

Varför tillät då Fadern att Mästaren mördades?

Ja det beror på Faderns konstitution. Då nu prästernas alla tankar och gärningar var och är onda så lät/låter Fadern dom löpa sin lina fullt ut i sin ondska - människan väljer ju själv sin väg, och, som vi kommer att se, styrdes även Mästarens uppdrag av detta faktum. Eller rättare sagt: blev konsekvensen av hans budskap.

 

 

"Jesus svarade: Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike icke av denna världen.”

(Joh. 18:36.)

 

 

Mästaren ställer sig således utanför denna världens sätt att bete sig. På det sätt man löser sina problem här; öga för öga och tand för tand, är inte det sätt han valde att lösa sina;

 

 

"-I haven hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand. 

Men jag säger eder att I icke skolen stå emot en oförrätt; utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra till åt honom; och om någon vill gå till rätta med dig för att beröva dig din livklädnad, så låt honom få manteln med; och om någon tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil, så gå två med honom.

 

Giv åt den som beder dig, och vänd dig icke bort ifrån den som vill låna av dig. 

I haven hört att det är sagt: Du skall älska din nästa och hata din ovän. 

 

Men jag säger eder: Älsken edra ovänner, och bedjen för dem som förfölja eder, och varen så eder himmelske Faders barn; han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda, och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga. 

 

Ty om I älsken dem som älska eder, vad lön kunnen I få därför? Göra icke publikanerna detsamma? Och om I visen vänlighet mot edra bröder allenast, vad synnerligt gören I därmed? Göra icke hedningarna detsamma? 

 

Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig. 

(Matt. 5:38-48.)

 

 

När han alltså stod inför detta att bli dödad så kunde han ju inte i handling gå emot sin egen lära.

 

Han handlade konsekvent efter det han hela tiden själv lärt ut, eftersom han var det han lärde. Därför kunde inte hans Fader hjälpa honom i det läget. Uppdraget han fått var att genom att "vara som Gud" lära ut hur man var när man var som Gud. Detta var Faderns vilja och det uppdrag Mikael hade fått. Det är en sida av saken.

 

Den andra sidan är den att den rättfärdiges väg alltid är kantat av lidande från de orättfärdigas sida. Striden står ju mellan ljuset och mörkret.

 

 

"Om världen hatar eder, så betänken att hon har hatat mig förr än eder. Voren I av världen, så älskade ju världen vad henne tillhörde; men eftersom I icke ären av världen, utan av mig haven blivit utvalda och tagna ut ur världen, därför hatar världen eder.

 

Kommen ihåg det ord som jag sade till eder: Tjänaren är icke förmer än sin herre. Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder;" 

(Joh.15:18-20)

 

 

Det Fadern gjorde var således att han såg mordet ske som en konsekvens av det budskap Sonen hade att vara / förmedla. Detta för att visa sin tankes suveränitet, förmedlad via ordet; Logos via Rema. (Se: Johannes i sitt evangelium 1:a kap, vers 1.)

 

Ty det heter sen om Mästaren att: döden kunde inte behålla honom. Så konsekvenserna av sin förkunnelse, och sina val utifrån den, fick han själv 'stå för', 'äta upp' eller 'smaka egen medicin' eller hur man nu vill uttrycka det.

 

Den enskilde människan har fått egen fri vilja och den vill Fadern inte kränka. Läs: kunde inte; eftersom all sann efterföljelse vilar på kärlek till den som man vill följa.

 

Fadern ville, och kunde, därför inte göra mer för sin son i detta läge. Detta ligger således i sakens natur. Fadern ville inte rädda honom på annat sätt än genom att låta sin läras suveränitet bevisa sin kraft i sin förlängning. Detta öde, om man ska kalla det för ett så mörkt ord i detta sammanhang, drabbar alltid de tjänare som han sänder till vingårdsförvaltare för att hämta avkastningen. "-Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna."

 

Den tro Jesus har och som han också delgav Marta var:

 

 

"-Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör; och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta? 

(Joh. 11:25-26.)

 

 

Den som tror skall alltså leva om han än dör. (se även texten om Uppståndelsen) Detta skulle nu bevisas på honom själv.

 

Konsekvensen blev att han själv vid sin egen sorti ur bios-livet också mötte sin egen mänskliga ångest inför mörkrets furste, i orden: ”om det är möjligt tage denna kalk ifrån mig”.

 

Men han överlämnade sig till slut helt och fullt i den himmelske Faderns lära och rättvisa och åt det han hela sitt liv uppmanat oss andra att förlita oss på i alla lägen. Nu stod han där själv. Ondskan rasade omkring honom och mörkret tätnade. Även han fick således smaka de orättfärdigas ondska. Eller med andra ord: "bära deras missgärningar". Angående ordet: "bära" se: Jesaja 53.

 

"Ni förnekade honom - Ni utlämnade honom - livets furste dräpte Ni.” "Men Gud", däremot, han "uppväckte honom."

 

Ondskan och djävulens anhang kan rasa hur mycket de vill. Den som tror skall leva om än han dör. Det fanns således ingen anledning för Fadern att frita Mästaren från denna sista konsekvens av ordets tanke som han förstått och införlivat i sitt sätt att tänka, säga och göra. Den fritagningen skulle ske genom summan av Jesu eget liv och gärningar. ”och då skall han vedergälla var och en efter hans gärningar”, heter det. Och detta gäller alla bröder/systrar - även den första sonen.

 

Det sätt att leva han hade valt under sin tid i bios-livet var det som gjorde att djävulen stod efter att döda honom, men gjorde också att döden inte kunde behålla honom. Hela syftet med att leva rättfärdigt, göra det rätta, hela meningen med Jesu val av tankar, ord och levnadssätt, var ju att gå till ett frontalangrepp mot synden som princip, väsen och natur, och därmed också att segrande gå genom döden som slutgiltig destination. Precis som det heter att: "syndens lön är döden" men: ”den som tror på mig skall leva om än han dör.”

 

 

"Jesus svarade dem: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Var och en som gör synd, han är syndens träl. Men trälen får icke förbliva i huset för alltid; sonen får förbliva där för alltid.

 

Om nu Sonen gör eder fria, så bliven I verkligen fria. Jag vet att I ären Abrahams säd; men I stån efter att döda mig, eftersom mitt ord icke får någon ingång i eder.

 

Jag talar vad jag har sett hos min Fader; så gören ock I vad I haven hört av eder fader.

(Joh. 8:34-38.)

 

 

Hade Mästaren valt att leva orättfärdigt hade djävulen inte heller stått efter att röja honom ur vägen utan i stället upphöjt honom till regent över hela jorden.

 

 

"Åter tog djävulen honom med sig, upp på ett mycket högt berg, och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade till honom: Allt detta vill jag giva dig, om du faller ned och tillbeder mig.

 

Då sade Jesus till honom: Gå bort, Satan; ty det är skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna. 

 

Då lämnade djävulen honom; och se, änglar trädde fram och betjänade honom. 

(Matt. 4:8-11.)

 

 

Att förråda, gripa och överlämna honom var således en synd och absolut inte en rättfärdig handling.

 

Också Pilatus sökte från detta [ögonblick] att komma undan den knipa han hamnat i genom sitt ämbete att måsta gå de hemska prästerna och den av dem uppviglade pöbeln till viljes att ta livet av Jesus.

 

Fadern hade avlat sin son. Fadern var ju i Sonen, (som son), och Sonen var i honom. Den som hade sett Sonen hade sett Fadern. Att Fadern då skulle döda Sonen är ju fullständigt uteslutet.

 

Den kamp Mästaren hade i Getsemane är ju egentligen också samma kamp vi alla andra har. Den handlar om människans rätt till sitt bios-liv. Den som i ord och/eller handling förvägrar en annan människa den rätten är i grund och botten en mördare - alltså ett djävulens barn - allt enligt Jesu egna ord.

 

Medan den som erkänner sin nästas rätt att leva, och det i ord och handling, genom att vara god och barmhärtig och därmed barn till den himmelske Fadern. Detta är det mest primära i Jesu förkunnelse. Något annat får vi inte pådyvla honom!

 

Vad beträffar Mäster Jesu lära om själva förlåtelsen så sa han att om någon kommer till dig och vill att du ska förlåta så skulle du förlåta honom/henne sjuhundra sjuttiosju gånger. Ett tal så stort att få av dåtidens ens kunde räkna till det varför jag misstänker att det användes som synonym för: nästan oändligt många gånger. Lägg märke till att det är ett ändligt tal. (Det finns tydligen en gräns för hur mycket man skall förlåta.)

 

Och lägg märke till att här finns inga krav på att den felande, som till slut ber om förlåtelse för sitt feltramp, skulle behöva döda ditt barn för att du skulle kunna förlåta.

Är då vi duktigare på att förlåta än vad den himmelske Fadern är?

 

 

”Ty om I förlåten människorna deras försyndelser, så skall ock eder himmelske Fader förlåta eder. 

Men om I icke förlåten människorna, så skall ej heller eder Fader förlåta edra försyndelser."

(Matt. 6:7-15.)

 

 

Vad Jesus ställde som enda villkor för att vi skulle få förlåtelse av Fadern var alltså:

 Förlåt andra om du själv vill bli förlåten!

 

Här finns inget krav alls på att någon måste synda genom att gå djävulens ärenden, och mörda någon oskyldig, för att få en annan synd förlåten. Hur kan man tvätta bort spyor med spyor?

 

Kyrkornas präster vräker dessutom ut Faderns förlåtelse gratis  till alla och envar på gatan precis som om hans förlåtelse vore ett stulet parti 10'000:- kronors sedlar. Redan detta att dela ut dom gratis verkar skumt. Dessutom åstadkommer dom inflation i fråga om att förlåta. Jesus däremot kräver en motprestation där han ställer krav på mottagaren – förlåt andra om du själv vill bli förlåten. Du får ingenting om du inte själv är beredd på att göra en motprestation.

 

Så egentligen handlar det bara om att själv leva som man vill att andra skall leva sitt liv mot mig.

 

"-Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda upplåtet. Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner; och för den som klappar skall varda upplåtet.

Eller vilken är den man bland eder, som räcker sin son en sten, när han beder honom om bröd, eller som räcker honom en orm, när han beder om fisk? Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mer skall icke då eder Fader, som är i himmelen, giva vad gott är åt dem som bedja honom!

Därför, allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem; ty detta är lagen och profeterna. 

(Matt. 7:7-12.)

 

"Då sade han till honom: Vad är skrivet i lagen? Huru läser du? 

Han svarade och sade: Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd, och din nästa såsom dig själv. 

Han sade till honom: Rätt svarade du. Gör det, så får du leva. 

(Luk.10:26-28.)

 

"-I haven hört att det är sagt: Du skall älska din nästa och hata din ovän. 

Men jag säger eder: Älsken edra ovänner, och bedjen för dem som förfölja eder, och varen så eder himmelske Faders barn; han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda, och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga. 

 

Ty om I älsken dem som älska eder, vad lön kunnen I få därför? Göra icke publikanerna detsamma? Och om I visen vänlighet mot edra bröder allenast, vad synnerligt gören I därmed? Göra icke hedningarna detsamma?

Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig. 

(Matt. 5:43-48.)

 

 

Även Paulus skriver om detta:

 

 

"Faren icke vilse. Gud låter icke gäcka sig. Ty vad människan sår, det skall hon ock skörda. Den som sår i sitt kötts åker, han skall av köttet skörda förgängelse, men den som sår i Andens åker, han skall av Anden skörda evigt liv.

 

Och låtom oss icke förtröttas att göra vad gott är; ty om vi icke uppgivas, så skola vi, när tiden är inne, få inbärga vår skörd. 

Må vi alltså, medan vi hava tillfälle, göra vad gott är mot var man, och först och främst mot dem som äro våra medbröder i tron.”

(Gal. 6:7-10.)

 

 

"vad människan sår, det skall hon ock skörda", enklare än så var det inte. Inte heller var det svårare. ( - ändå är detta svårt nog ...)

 

Det finns bibelställen med ord,

 

som används av Jesus i Nya Testamentet, vilka vid första påseendet man skulle kunna tro ligger i samklang med de kristna prästernas hemska lära om försoningen. Det är när Jesus talar om sin egen betydelse.

 

Ordet återfinns i berättelsen om kvinnan som kom till honom med sina två söner. En ville hon att Jesus skulle fixa in på Faderns högra sida och den andra sonen på hans vänstra sidan.

 

Jesus blir inte arg, det kan jag inte säga, men inte spar han heller på orden till henne. Hela hennes idé uppenbarade en fullständigt verklighetsfrämmande och ovetenskaplig tanke som där hennes okunskap och en rena och skära fåfänga lyste igenom.

 

Hon bar nämligen på den uppfattningen att just hennes barn var mycket bättre än grannens ungar. Fåfängan var en frukt av okunskap om hur livets lagar om sådd och skörd faktiskt styr en destinering. Sår man ogräsfrö så kommer det upp ogräs. Sår man morotsfrö kommer det upp morötter.

 

Mästaren kontrar henne: "-Det kommer inte mig vid att avgöra." Och visst hade han rätt. Det sönerna själva hade sått får det får de ju själva skörda? Inte ens Jesus kunde ändra på detta faktum. Kom ihåg uttrycket:

 

 

"-Inte den minsta prick av lagen skall förgås."

 

 

Det är det grekiska ordet "lytron" i Matt. 20:20-28 har föranlett feltolkningen och beror på att de kristna exegeterna har översatt det fel och användningen av det i deras försoningslära har fått ödesdigra konsekvenser.

 

1917 års bibelöversättning har lydelsen:

 

 

"När de tio andra hörde detta, blevo de misslynta på de två bröderna. 

 

Då kallade Jesus dem till sig och sade:

I veten att furstarna uppträda mot sina folk såsom herrar, och att de mäktige låta folken känna sin myndighet. Så är det icke bland eder; utan den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare, 

och den som vill vara främst bland eder, han vare de andras dräng,

likasom Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.”

(Matt. 20:24-28.)

 

 

"... utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många."

 

Ordet "lösen" har tolkats som om Jesus var en sorts lösenpenning. En slant med vilken man kunde gå till någon och köpa loss dig och mig från följderna av det onda vi gjort. Han var i deras ögon tydligen inte mer värd än en penning helt utan känslor och värderingar - en sliten lösenpenning.

 

Medan ordet "lytron" ordagrant översatt från den grekiska grundtexten blir: "motsvarande värde". Som följer, ser vi översättningen gjord ord för ord direkt från den grekiska grundtexten:

 

 

"... precis som människans som son inte kom att betjänas, men att tjäna och ge sitt psyke (sitt liv) det pris som motsvarar värdet av deras (mångas)."

 

 

Hela berättelsen handlar ju om hur man värderar sig själv, sitt eget psyke kontra andras psyke och vilka positioner man därav skulle kunde räkna med att få inta.

 

Samt att allt detta till syvende och sist allenast beror på min egen grundinställning till min nästa och hur jag under mitt liv levt ut den uppfattningen mot denne.

 

Det är ju jag som sitter vid ratten och dit jag styr och hur jag styr mitt liv och leverne är ju grannen inte ansvarig för - inte heller någon av den himmelske Faderns söner. Polisen tar ju inte grannens körkort om det är du som sjabblat bort dig. Det människan sår, endast det kan hon förvänta sig att kunna skörda. Vare sig hon gjort gott eller ont.

 

Du och jag är själva ansvariga för hur vi individuellt lever. Ingen annan är, eller ens kan vara, det! Inte ens någon Gud, Fader eller himmelsk Son. Det liv du väljer att leva har du valt och ingen annan. Du har fått egen fri vilja och den ville Jesus att du skulle ta vara på till ditt och din nästas bästa! Inte räkna ut hur mycket du själv skulle tjäna på det. Allt enligt Jesu egen lära.

 

Sen det där angående synd ber jag dig gå till från all synd.

 

 

 

 

S a m m a n f a t t n i n g:

 

 

Sammanfattningsvis ser jag därför att behovet av förlåtelse har möjlighet att uppstå först när slutfasen av ens beteende blir uppenbar för individen i den process som startar när kontrahenterna har växt ifrån varandra så pass i fråga om uppfattning om den andre och dennes rättigheter att endera partens handlingar överkör den andre i någon kränkande form.

 

Denna överkörning sker när någon inte bryr sig om 2:a budet vilket lyder:

"-Du ska älska din nästa såsom dig själv."

 

För att utvecklingen i denna process ska kunna styras om till att bli en fruktbar dualism (dialog) i positiv bemärkelse, parterna emellan, måste vissa faktorer tillgodoses:

 

1. Den felande parten behöver först och främst upplysas om att denne tangerat gränsen för det tillåtna. Därtill behövs en budbärare, döda inte honom/henne!

 

2. Den framburna upplysningen måste sen få tid att mogna fram till beslut hos den felande parten - sedan denne har förstått att han/hon har gått för långt.

 

Därtill behövs:

Öron att höra med för att kunna ha något att förstå,

Ögon att se med så att man ska kunna se (inse) och förnimma.

Och ett "hjärta" (empati) att kunna älska och visa förståelse med.

 

3. Om den felande parten i tid ångrar sig och väljer försoning, kärlekens väg, måste denne upphöra med den onda handlingen och kontakta den som blivit utsatt med en vädjan om att denne om möjligt vill försöka glömma - förlåta. Därtill behövs en relation, åtminstone ett kontakttillfälle. Finns det inget sådant måste man bygga upp en.

 

4. Nu startar i sin tur, i bästa fall, den förfördelades retardation som också den är en process vilken behöver sin tid och sträcka för avåk från den avoga inriktningen (aversionen).

 

Således handlar det om minst två processer; minst en process hos vardera partnern med flera av de beskrivna ingående samverkande faktorerna. Också dessa processer är avhängiga varandra där utgången avgörs av faktorer som; huruvida parterna vidare i kärlek och aktning, eller i hat och ringaktning, i sina relationer fortsättningsvis bemöter varandra.

 

Att någon utomstående skulle ha blivit mördad, och det för två tusen år sedan, har därför ingen som helst betydelse i en sådan här situation. Enbart, i så fall, att han under sin levnad upplyste oss om denna enda möjlighet till "sammansmältning"/försoning med varandra och den himmelske Fadern.

 

Skulle nu försoningen mellan den himmelske Fadern och oss människor, och mellan oss människor sins emellan, ske via köplagens principer skulle sonens rätt till sitt liv och sin kärlek vara kränkt av Fadern och därmed skulle Faderns rätt till livet vara fullständigt omöjlig/obefintlig.

 

Livets finaste kärleksfunktion, att förlåta, skulle då bli nedklassad till ett krasst köpslående om dina och mina synder och det till råga på allt annat med en människas blod och rättigheter att leva som handelsvara.

 

All förståelse hos mig för den situation jag försatt min nästa i med nödvändiga faktorer såsom ånger, medömkan, vädjan om nåd, förlåtelse, inlevelse, glädje, hopp, tacksamhet och åter upplevelsen av en fin samvaro är då helt borta i den enda mognadsprocess som inom mig är så viktig, ja enda möjlighet, för att förändra mig till den typ av människa den orätta handlingen inte upprepas av. Jag förvägras ju då denna personliga process - ja, rätten till livet och en levande gemenskap med min nästa.

 

Korsfästelsen var en tragisk händelse. Ett grovt fel som fick sina hemska och avskräckande konsekvenser - primärt för Sonen - sekundärt för förövarna själva men också för alla de andra som tyckte om honom och inte längre fick ha honom kvar hos sig som vän och  inspirations- och kunskapskälla.

 

Blodet från en mördad person renar ingen annan människa från hennes synder - detta är en ren lögn. Det är hedniskt mörker, schamanism och barbari. Det påvisar en skrämmande känslokyla till och kärlekslöshet mot Fadern och sin nästa och okunskap om en av de mest elementära förutsättningarna för det eviga rena livets hela existens och tillväxt hos kontrahenterna.

 

Det enda som är av betydelse är att vi var och en av oss håller oss på en sådan nivå i vårt förhållande till vår nästa att när denne kommer i sin ånger med en vädjan om förlåtelse för begångna fel att vi då med hela vårt väsen kan ärligt och uppriktigt svara: -Okej, jag ska försöka!

 

Ja, i ett sådant förhållningssätt till min medmänniska att en sådan vädjan genast startar den utveckling hos mig där målet är att vi försonas med varandra.

 

Därför att den som ber om förlåtelse har ju i sin tur kommit fram till den fas i sin utveckling där han behöver stöd för just det handlandet. Detta främjar hans/hennes utveckling till en harmonisk och lycklig människa. Och detta kan vi väl unna honom/henne utan att ställa som krav att han/hon, eller någon annan, ska behöva mörda någons son för att bli förlåten av dig eller mig.

 

Tänk om personen ifråga känner grabben/sonen och därtill även tycker om honom? Då blir ju saken ännu värre. Man kan ju inte kräva någons död för att kunna förlåta.

 

Israeliterna fick definitivt inte någon order från den himmelske Fadern att mörda Sonen, vare sig om dom ville ha någon förlåtelse av honom för sina synder eller inte.

Synd botas aldrig med ytterligare en synd.

 

Synd är en natur hos individen som formar denne fortsättningsvis tills hon är totalt blind. Denna blindhet, samvetslöshet, är straffet för ohörsamheten, men straffet utgörs också av konsekvenserna av att inte kunna se. Att då ha ihjäl en annan människa avhjälper inte vare sig blindheten eller blindhetens konsekvenser. Den blinde trillar ändå ner i gropen.

 

Syndens lön är den andliga döden, inte den biologiska fysiska döden; den död som Jesus utsattes för.

 

Så Jesu biologiska död var inte att dö i ditt ställe. Och då den som syndar redan är död så är det också för sent att mörda Jesus. Jesus kan således inte dö för någon i dennes ställe om personen redan är död. En syndare är redan död i sina synder och överträdelser. Det är ju därför som personen är död som den personen syndar.

 

Alla, onda som goda, som levat på denna jord har också dött och kommer att dö den biologiska fysiska döden. Medan den som tror på Jesus skall leva om än han dör. Således är det inget syndens straff, detta att kroppen av kött och blod dör.

 

Försoningsläran som de kristna prästerna presenterar är därför en simpel grym lögn från början till slut. 

 

 

 

 

 

Rätt övning ger rätt färdighet.

 

 

 

 

 

Citaten är från 1917 års bibelöversättning.

Ord för ord översättningar från den grekiska grundtexten är gjorda av Dag Blomqvist

 

Gå tillbaka till sanningen.nu

 

 

Denna sida är gjord av © Dag Blomqvist.

Uppdaterad första gången 1999-03-06, sista gången 2009-01-02.

Vill Du fråga om något, göra en kommentar till texten kan Du skriva till mig på denna adress